Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 7

Andas Cassandra, Andas. Ljudet av telefonen blir allt mer irriterande för var siffra jag snuddar vid. Jag hade gett upp om att han skulle ringa så jag tog bort hans nummer, självklart sparade jag det bara inte i mobilen för mig att se varje gång jag skulle ringa någon. Det tog ganska hårt på mig att bryta kontakten med honom, speciellt på grund av hans tillstånd.

Jag tar ett djupt andetag och trycker på den gröna luren. Det låter ett bra tag i luren och för en sekund blir jag orolig att jag var försenad, att han..

"Hallå?" Mitt hjärta brister och jag får svårt att andas för en minut. Det hade varit ett år sedan jag hört ifrån honom och nu är han här igen, eller inte riktigt men ja.. "Hallå?" säger han igen.

"Edvin?" säger jag lågt och jag kan höra hur han andas djupt på andra sidan luren. Jag vet inte riktigt hur jag tänkt att han skulle reagera men jag hoppas att det blir positivt.

"Cassandra?" flämtar han. Han låter glad, men det kanske bara är för att jag vill att han ska göra det, i vilket fall får hans tonfall mig att le.

"Det är jag" säger jag och ler ett löjligt stort leende. Visst jag har Elliot väldigt nära men jag och Edvin har känt varandra sedan vi var barn, det är en viss skillnad.

"Wow, det var längesedan" säger han och ger ifrån sig ett ljud, jag kan dock inte avgöra om han hostar eller skrattar.

"Det var det verkligen" säger jag och fortsätter le, på något sett känns det som att han ser mig fast att det är fysiskt omöjligt. "Vill du träffas?" Det kanske var lite för på.

"Cassandra, bjuder du ut mig på en dejt? Efter alla dessa år" frågar han chockat och det är nu jag inser hur mycket jag saknat den där lilla knasbollen.

"Haha dröm vidare. Nej men ärligt, vi kan träffas på det gamla caféet som förr" föreslår jag och sätter mig ner vid sängen. Klockan är strax efter två och jag sitter ensam på mitt rum, i vanliga fall skulle jag vara med Elliot och Tanja men inte idag, idag var det dags för en förändring.

"Det skulle var grymt" säger han och jag kan nästan se hans leende framför mig.

"Ska vi mötas där vid tre?" frågar jag och väntar otåligt på ett svar. Det dröjer några minuter tills han svarar på min fråga.

"Det blir bra det"

"Då ses vi snart då"

"Det gör vi"

Jag står mitt i rummet och det är som om tiden har stannat upp. Mina tankar om att få se honom igen hade helt försvunnit, det vill säga tills idag när Markus nämnde hans namn. Jag sprinter bort till garderoben för att hitta något snyggt och speciellt. Det har varit så längesedan vi såg varandra och jag vill se speciellt bra ut för honom. Låter nästan som att han är en kille som jag försöker få på fall men nej han är bara en vän, tja typ i alla fall.
Efter flera minuters grävande efter den perfekta outfiten hittar jag den, precis vad jag letat efter. Jag ställer mig framför spegeln och studerar min outfit. Min 'normal people scare me' tröja och mina åtsittande slitna jeans med en enkel sminkning och bara utsläppt hår. De flesta skulle inte tycka att det var något speciellt med min outfit, kanske inte Edvin heller men det var en av de få outfits som jag använde mest, jag vet inte tyckte bara att det kunde vara en kul grej att ha den igen.
Efter en stunds fundering skyndar jag mig ut från internatet och mot busstationen. Turen var dessutom på min sida denna dag, bussen stod redan och väntade. Det är inte ofta som turen ligger på min sida så detta gjorde min dag hundra gånger bättre. Bussresan tar ungefär tjugo minuter vilket gör att jag kommer fram till Caféet precis fem minuter innan vi bestämt. Så fort jag sätter foten inne på Caféet upptäcker jag Edvin sitta ensam vid ett bord. Han är likblek, ser verkligen sjuk ut, hans tillstånd var tydligen mycket värre än jag trott. Från vad jag kan se sitter han redan och tuggar i sig någon färgglad bakelse, cancern verkar inte ha förstört hans hunger. Han kollar upp och hans ansikte skiner upp i ett leende när han möter min blick. Jag går mot honom med ett leende beredd på en mega kram, vilket han också var beredd på för han slänger armarna runt mig innan jag hunnit säga ett enda ord. När han väl släpper taget har han fortfarande leendet kvar.
Vi går mot bordet igen och jag ser nu att det står två koppar.