Memories

E T T

"Kommer du ihåg den dagen vi träffades för första gången?" Säger jag och det rycker till i mungiporna utav tanken på vårt första möte. Du ligger som vanligt livlös på sjukhussängen och din hy är nästan lika blek som lakanet under dig. Jag tar ett djupt andetag, samlar mod. Jag fattar tag om din kalla hand och även om jag vet att den inte kommer krama min tillbaka finns fortfarande hoppet där.

"Jag kommer ihåg hur blyg du var" mumlar jag och ett svagt skratt lämnar mina läppar. Min blick inspekterar ditt sovande ansikte och jag måste blinka flertal gånger för att inte låta tårarna rinna. Dina kindben är tydligare än vad de brukade vara och ditt vanligtvis fluffiga hår ligger slappt över din panna. Dina ögonlock är slutna och jag fantiserar ofta om hur du öppnar dem och ser på mig. Min största önskan är att få se dina ögon igen. Att få känna värmen som sprider sig i min kropp när du rör vid mig och den oändliga kärleken jag känner när jag ser in i dina gröna ögon.

"Tänk om jag aldrig varit sen den där dagen. Jag undrar hur våra liv skulle se ut då"

23 februari 2014

Jag virar halsduken tätt kring min hals innan jag stressat tar fram mina nycklar för att låsa huset. Jag är redan femton minuter försenad till jobbet och den virvlande snöstormen gör inte saken bättre. Jag börjar småspringa över gatan och de små, våta snöflingorna träffar mig rakt i ansiktet och skapar en isande kontrast mot min hy. Stockholms gator är fulla med stressade människor som skyndar sig för att undslippa kylan. När jag svänger in på gatan där min destination ligger snabbar jag på mina steg lite extra. Den isande vinden tårar mina ögon och när jag öppnar dörren till Starbucks suckar jag lättat.

"Sydney, du är sen igen!" Utbrister min arbetskollega ifrån kassan.

"Jo tack, jag är medveten om det" muttrar jag och går genom dörren med skylten Endast personal. Jag byter snabbt om till en svart tröja, grönt förkläde och en grön keps som vi som är anställda måste bära. Jag skyndar mig vidare mot kassan medan jag stressat försöker knyta förklädet.

"Sydney, snabba på!" Ropar Simon ifrån kassan och jag suckar irriterat. Det är ofta ombytta roller och han är sen istället för mig, så jag tycker inte han ska klaga.

"Jag är på väg ta de-"

Nästa sekund ligger jag på marken och ett svagt sorl av fnitter bryter ut. En hand sträcks fram framför mig och jag tar genast tag i den och ställer mig upp.

"F-förlåt, jag såg mig inte för" säger du med en blyg röst och jag borstar av lite damm från min byxor innan jag rättar till kepsen och ser upp på dig för första gången. Dina ögon är gröna som smaragder vilket gör att rodnaden på dina kinder framgår extra tydligt.

"Det är okej, det var mitt fel" yttrar jag och du viker osäkert ner blicken. Jag ser hur du sneglar bak och jag följer nyfiket din blick och ser ett gäng med killar som står och flinar åt oss. En av killarna försöker göra en diskret tummen upp men jag ser den ändå. Jag ser tillbaka på dig och dina kinder är ännu rödare där du står med händerna nedtryckta i dina byxfickor.

"Jag är Sydney" presenterar jag mig artigt och sträcker fram min hand.

"F-Felix" säger du och skakar den blygt. Jag ler mjukt och du besvarar det generat.

"Jag har aldrig sett dig här förut" säger jag i ett försök att starta en konversation då jag finner denna dig ganska intressant trots din blyga och osäkra utstrålning.

"Jag flyttade till området för några veckor sen" säger du och jag nickar förstående.

"Syd, jag behöver hjälp här borta!" Gapar Simon när jag precis ska fortsätta konversationen.

"Jag måste gå, men det var kul att träffa dig Felix" säger jag och ler stort.

"Dig med" säger du tyst innan jag fortsätter vidare mot kassan och du mot dina vänner.

. . . . .
Vad tror ni om detta? Bra? Dåligt?