Memories

T J U G O T R E

"Den dagen då olyckan skedde var nog den värsta i hela mitt liv"

Jag fattar tag om din kalla hand och tanken av att du är svalare en vad du brukar vara sveper förbi mina tankar. Min blick fästs på ditt fridfulla ansikte och jag tycker med ens du ser blekare ut än vanligt. Ett plötsligt ljud får mig att rycka till och skrämt se mot maskinen bredvid din som säng börjar pipa högt. Inom loppet av några sekunder är flertal läkare inne i rummet hängandes över dig och paniken inom mig stiger för varje sekund som går. Mitt hjärta slår vilt mot bröstkorgen och jag försöker desperat klänga mig fast vid din kropp även om jag vet att jag är ivägen.

"Felix?" Säger jag och kramar om din hand hårdare. En sjuksköterska tar tar om mina axlar och försöker leda mig ut ur rummet men jag kämpar tappert emot. "Felix!" Skriker jag och sjuksköterskan blir tvungen att bända upp greppet jag har runt din hand. Jag skriker desperat ditt namn när jag blir utsläpad ur rummet och innan dörren stängs igen känns det som att livskraften rinner ur mig för det sista jag skymtar av dig är ditt bleka ansikte tillsammans med ljudet av ett långt, ändlöst pip som bara kan betyda en sak. Det var slutet.

21 juli 2016

Jag torkar av några bord och slänger ett par muggar som några ungdomar lämnade kvar. Jag slänger en blick på klockan och konstaterar att jag slutar mitt skift om femton minuter. Fiket är ovanligt tomt för att vara en söndag men det är ingenting jag klagar på. Jag går och ställer mig bakom kassan och ringer dig för att be dig hämta upp mig så vi sen kan samåka till vår planerade dejt.

"Hej älskling" säger du i telefonen och ett leende sprids direkt på mina läppar. "Hej Felix" svarar jag med leendet fortfarande på mina läppar. Tanken av att vi för två år sen träffades i just det här fiket och fortfarande håller ihop får fjärilarna att dansa i magen.

Vi bestämmer att du kommer och hämtar mig när jag slutar och motvilligt lägger vi på samtalet när några kunder stiger in. När kunderna som består av ety ungt par börjar beställa leker fortfarande leendet på mina läppar, för i deras lyckliga ögon kan jag spegla oss.

Jag knyter loss förklädet och slänger ner det i en tvättkorg som står placerad i omklädningsrummet som är till för personalen. Jag byter snabbt om till de finare kläderna jag hade med mig inför vår efterlängtade dejt. Jag stoppar ner mobilen i fickan på den tunna koftan jag bär och går ut för att möta dig utanför. Sommarluften är ljummen och varma brisar fläktar mina bara ben. Min kropp täcks av en blommig klänning du köpte till mig och det här är första gången jag får tillfälle för att använda den. Min blick sveper över gatan och alla människor som vandrar runt den. Stressade, lugna, små, stora, gamla, unga. Min mobil börjar vibrera i min ficka och tanken av att du ringer till mig för att berätta att du blev lite sen får mig att himla med ögonen men samtidigt le svagt. Du har aldrig varit bra på att passa tider. Men när jag tar upp mobilen är det inte ditt namn jag ser på displayen, det är ett okänt nummer. Tveksamt klickar jag på svara och sätter mobilen mot örat.

"Sydney Trey" säger jag i en form av en hälsningsfras. Från börjar är det bara tyst men jag kan svagt utskilja en snyftning.

"S-Sydney, du måste s-skynda dig till sjuk-huset" stammar en röst som jag kopplar till Felix mamma. Orden hon yttrar får hela min kropp att stela till. Jag förstår genast att det har att göra med Felix och med några korta ord som signalerar att jag är på väg avslutar jag samtalet och springer till busshållplatsen. Jag sätter mig på första bästa buss som tar mig till sjukhuset och som tur är ligger det bara tre stationer bort. Mitt hjärta dunkar hårt mot mina revben och en klump bildas i min hals.

När jag kommer fram till sjukhuset springer jag in och nästintill slänger mig fram till receptionen.

"Felix Andersson (vet inte om jag har skrivit hans efternamn någon annan stans men nu får han heta så)" flämtar jag andfått och kvinnan bakom disken knappar in något på datorn innan hon ger mig en kort vägbeskrivning till hans rum. Jag springer genom sjukhusets alla korridorer och flåsar tungt när jag kommer fram till rätt dörr. Utanför står Felix föräldrar och hans mamma har spår av tårar på hennes kinder.

"Vad har hänt?" Frågar jag och känner hur tårarna börjar hota med att spilla över.

"Han var med i en bilolycka. De vet inte om han kommer klara det" förklarar Felix pappa med en sprucken röst och det känns som om allting rasar under mina fötter.

Om jag inte hade bett honom att hämta mig skulle han aldrig satt sig i bilen. Och om han försvinner, vad har då jag kvar?

. . . . . .
Oh..
Kapitlet känns jätteslarviga men är trött af och orkar inte skriva om eller redigera