Memories

E L V A

"Minns du vårt första bråk?" Säger jag tankspritt och sätter mig ner vid fotändan av sängen. Jag tar tag i filten som ligger bredvid mig och breder ut den över din avsmalnade kropp. Det enda tecken på att du är vid liv är din bröstkorg som långsamt och regelbundet höjs, även om det är med hjälp av en respirator.

"Alla säger att inget förhållande är perfekt på grund av bråk. Men vårt förhållande var det, med bråk eller inte. Vi var perfekta för varandra"

30 juli 2014

Jag stänger försiktigt dörren efter mig och träder in i den nersläckta lägenheten.

"Hallå?" Ropar jag och väntar bara på att en person ska ropa tillbaka, du. Vi spenderar det mesta av vår tid i min lilla lägenhet och det är väldigt bekvämt. Såklart älskar jag Felix familj, de är hur fantastiska som helst. Men att vi faktiskt kan göra vad vi vill, bete oss hur vi vill och få en glimt av vuxenlivet är någonting jag uppskattar.

"Felix?" Jag går in i mitt rum och hittar dig sittandes på sängen. Ditt ansiktsuttryck får mig att tveksamt sakta in mina steg.

"Vad är fel?" Frågar jag rakt på sak och du suckar djupt. Dina läppar är ett smalt sträck och du ser tomt på mig.

"Vart har du varit?" Frågar du och tonen i din röst är kall, känslolös.

"Jag var med en kompis, precis som jag sa" yttrar jag, fundersam över ditt plötsligt underliga beteende. Jag försöker tänka tillbaka på dagen, försöka komma på om det är någonting jag har gjort eller om jag har glömt någonting som har med dig att göra, men ingenting kommer upp.

"Har det hänt något?" Frågar jag och tar några försiktiga steg mot dig.

"Det kan nog du svara på" muttrar du och ställer dig hastigt upp. Med ens känner jag mig ännu mer förvirrad över situationen.

"Av alla saker som skulle kunna hända, trodde jag aldrig du skulle vara otrogen" fräser du och jag ryggar förvånat tillbaka. "Otrogen?" Vad pratar du om?" Frågar jag och försöker hålla min lugn för att det inte ska blomma upp till ett värre bråk.

"Du var med Samuel! Och jag hörde från en kompis att ni gick på en dejt" utbrister du och slår frustrerat ut med armarna. "Om du bara sagt att du inte trivdes i ett förhållande med mig så kunde du sagt det? Du behövde inte gå bakom min rygg!"

"Jag har inte varit otrogen, sluta anklaga mig för saker du inte vet!" Säger jag och höjer omedvetet rösten. Du drar frustrerat fingrarna genom ditt ostyriga hår.

"Sluta ljug!" Nästan skriker du och jag backar ett steg. Du möter min blick och dina ögon täcks utav en blank yta. "Felix jag ljuger inte. Samuel är min barndomsvän. Han är som en bror jag aldrig fick. Jag skulle aldrig vara otrogen" yttrar jag, nu mycket lugnare och tar några steg till dig.

"Men du kunde ju sagt att du skulle vara med honom, istället för att benämna honom som 'en kompis'" säger du och jag fnyser högt.

"Så nu får jag inte umgås med killar? Varje gång jag umgås med en kompis med ett annat kön kommer du anklaga mig för otrohet? Tror du verkligen att jag skulle kunna hugga dig i ryggen på det sättet?" Säger jag sårad över tanken att du faktiskt tror att jag är kapabel till någonting sådant.

"Jag vet inte! Det enda jag vet är att det finns tusentals andra killar där ute som skulle kunna ta dig ifrån mig på bara några sekunder" säger du och snyftar lågt. Jag skakar på huvudet och lägger mina händer över dina kinder.

"Felix jag älskar dig, ingen annan. Okej?" Yttrar jag och vinklar ditt huvud så jag kan fånga upp din tårfyllda blick. "Du behöver inte vara osäker. Jag älskar dig"

Du nickar svagt och snyftar till. "Förlåt" yttrar du lågt och placerar dina händer över mina. Istället för att svara lutar jag mig in och möter dina läppar.

"Förlåt för att jag blir så svartsjuk, men jag älskar dig" säger du och ett leende tar över mina läppar.

"Jag älskar dig med. Tveka inte på det"

. . . . .