Memories

T V Å

"Jag minns den gången du erkände att du egentligen visste vem jag var, redan innan vi gick in i varandra" säger jag och lutar hakan mot min handflata samtidigt som jag granskar ditt vackra ansikte. "Jag minns hur du förklarade att du hade vetat mitt namn under en längre tid, och att dina vänner tillslut hade tvingat dig fram till mig"

Jag ler åt minnet men när min blick sveper förbi ditt insjunkna och bleka ansikte försvinner det. Jag lutar mig fram och lämnar en försiktig kyss mot din panna. Jag begraver ansiktet mot din bröstkorg och suckar djupt.

"Kom tillbaka till mig"

26 februari 2014

Jag slänger en blick på klockan och ser att det bara är en halvtimme kvar tills jag slutar. Trött men nöjt tar jag en ny plastmugg och gör mig beredd med pennan.

"Namn?" Frågar jag till kunden och försöker diskret dölja en gäspning.

"Felix"

Den rösten har jag lagt på minnet och jag ser upp i dina gröna familjära ögon. Du ler blygt och höjer handen i en vinkning. Jag kladdar glatt ner ditt namn på muggen innan jag börjar göra din beställning.

"Ska du bli stammis?" Frågar jag retsamt och du skrattar lågt. Du mumlar någonting jag inte hör pågrund av surret från alla olika kaffemaskiner, men jag kan ändå tydligt se rodnaden över dina kinder. När jag sträcker fram muggen och du tar emot den ser jag ett namn inristat på din handled.

"Vem är Amanda?" Frågar jag nyfiket och pekar på tatueringen. Du stelnar till och börjar nervöst flacka med blicken.

"I-ingen" stammar du och jag förstår direkt att det är en svag punkt.

"Jag slutar om tjugo minuter, vill du hitta på något?" Säger jag snabbt för att byta samtalsämne. Jag vet att jag aldrig haft en ordentlig konversation med dig, men hur farlig kan du vara? Du rodnar när jag säger hej och du är väldigt blyg. Jag skulle gärna vilja lära känna dig mer, även om frågan kanske är lite förhastad.

"V-visst" säger du tyst och pillar nervöst på plastmuggen. "Jag väntar här sålänge"

Jag nickar glatt och ser när du sätter dig vid ett av borden och sneglar bort mot mig. När du inser att jag redan tittar på dig viker du genast undan blicken och jag skrattar lågt.

När klockan äntligen slår tre på eftermiddagen säger jag hejdå till Simon som står i kassan och jag fortsätter vidare mot omklädningsrummet. På vägen möter jag Klara som ska ta mitt skift, vilket hon inte ser så glad över. Runt eftermiddagen slutar många skola och jobb vilket gör att mängden kunder ökar något otroligt. Och med tanke hur centralt just denna Starbucks ligger är det nära för många.

Jag byter om till mina egna kläder innan jag sätter upp mitt hår i en ny hästsvans och tar mig ut till fiket. Du sitter fortfarande på samma plats med sin mobil i handen och med några självsäkra steg går jag mot dig.

"Hej" säger jag och du hoppar skrämt till vilket får mig att skratta. Du stämmer generat in på skrattet och dina kinder blir lite rosa.

"Vi kanske kan ta en promenad?" Frågar jag när vi stiger ut från Starbucks. "Jag behöver verkligen gå ut med mina hundar"

Du nickar glatt och jag ser genast hur du lyser upp.

"Gillar du djur?" Frågar jag och du skrattar åt tanken av ditt svar.

"Ja, det kan man säga. Jag har fyra hundar hemma" säger du och stoppar ner händerna i fickorna på din jacka. Snön ligger som ett vitt täcke över hustaken och blött slask täcker gatorna. En tystnad uppstår som jag inte tycker är värst besvärlig, men du vrider dock obekvämt på dig.

"Sydney Trey är inte ett speciellt vanligt namn, k-kommer du inte här ifrån?" Frågar du och darrar till på rösten. Jag höjer förvånat på ögonbrynen och ett litet flin leker på mina läppar.

"Jag har aldrig berättat mitt efternamn för dig" säger jag roat och du stelnar till när du inser ditt misstag. Du börjar svamla en massa osammanhängande meningar vilket får mitt flin att växa sig större. Du möter blygt min blick och skrattar generat.

"J-jag kanske visste v-vem du var innan jag g-gick in i dig" säger du nervöst och sparkar på en sten. Jag ler åt tanken av att du faktiskt känt till mig innan och jag möter din blick med ett leende.

"Mina föräldrar träffades i Sydney, och det var därifrån jag fick namnet" säger jag och du nickar och ser ner på dina fötter med en rodnad över dina kinder som inte tycks vilja gå ner. "Men eftersom du redan verkar veta saker om mig, berätta lite om dig själv Felix"

. . . . .

Är jättetaggad på den här storyn och jag hoppas ni kommer tycka om den lika mycket som jag!♥