Memories

N I O

"Stunden du sa orden 'jag älskar dig' var en av de bästa i mitt liv" säger jag och följer konturerna av dina kindben med mina fingertoppar. Din hy är sval under min beröring och påsarna under dina ögon är, om jag inte har helt fel, tydligare än vanligt.

"Jag vill bara höra dig säga igen, och jag vill ha chansen att besvara det och berätta hur mycket jag älskar dig. Jag vill bara säga det en sista gång och veta att du hör mig"

Jag tar några djupa andetag för att inte brista ut i gråt. Mina fingrar sveper över ditt ansikte i hopp om att du ska rynka på näsan, öppna ögonen och säga att det kittlas, precis som du brukade göra. Men det händer aldrig. Ditt ansikte är lika avslappnat som alltid och du rör dig inte en millimeter.

"Vakna upp så jag kan berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Visa att du hör mig Felix"

11 juni 2014

Regnet smattrar mot fönsterrutan och skapar ett oväsen i det annars tysta rummet. Hur du just nu kan sova är ett mirakel enligt mig som inte ens kan få en blund på grund av regnet. Jag vänder och vrider på mig i sängen men ingen ställning är bekväm. Du gnyr till bredvid mig och dina taniga armar slingrar sig runt min midja för att dra mig närmre dig. Jag lutar mitt huvud mot din bröstkorg och även om jag känner hur min kropp värker av sömnbrist kan jag fortfranade inte förmå mig till att somna. Jag suckar tyst och börjar rastlöst pilla med några hårlockar i din nacke. Du har länge pratat om att klippa ditt hår kort, men jag gillar det lite längre så du kan fästa det bakom öronen. Det passar dig.

Jag hör hur din andning bryter sin regelbundna takt och du rör dig försiktigt bredvid mig. Du öppnar långsamt dina ögon och ett leende skuggar dina läppar när du får syn på mig.

"Vad är klockan?" Frågar du med en raspig röst och gäspar stort. Jag slänger en blick på väckarklockans lysande siffror innan jag möter din blick igen.

"03.38" svarar jag och du ger ifrån dig ett trött stönliknande läte.

"Varför är du vaken nu?" Muttrar du och gosar ner ditt ansikte mot min kind. Jag fnissar till när ditt hår kittlar mig i ansiktet och du håller dina armar hårade om min kropp.

"Sydney..." Mumlar du och lufter upp ditt huvud så du kan möta min blick. Även om klockan är mitt i natten börjar solen redan gå upp och eftersom vi inte drog för persiennerna är rummet svagt upplyst.

Du öppnar munnen men stänger den lika snabbt igen. Dina andetag träffar mig i ansiktet och dina gröna ögon granskar mig ingående.

"Jag älskar dig" säger jag och dina ögon dubblas i storlek medan jag håller mig lugn, i alla fall till det yttre. Mitt hjärna dunkar som ett lokomotiv i bröstkorgen och mina andetag är tunga. Tanken av att orden jag yttrat verkligen är sant får handsvetten att bryta ut. Pojkvänner har jag haft längs vägen, men ingen som du. Du är speciell.

"Jag älskar dig med" yttrar du lågt och ett leende sprider sig på mina läppar som smittar av sig på dig. Du lutar dig in och kysser mig ömt samtidigt som du häver dig över mig.

"Jag älskar dig så mycket" mumlar han och jag möter hans blick med lysande ögon innan jag för ditt ansikte mot mitt och återförenar mina suktande läppar med dina.

. . . . . .
Har kollat om 5 säsonger av Greys Anatomy och har bokstavligen bott i min säng den senaste veckan. Och nu börjar jag få ångest inför skolan :)))