Memories

E P I L O G

Jag tar ett skakigt andetag innan jag motvilligt träder in i kyrkan. Utanför faller regnet och kylan ifrån den öppna dörren biter tag i mina bara ben. Vädret matchar just nu min insida. En storm som inte kan sluta gråta.

Längst fram i kyrkan står en svart kista och tanken av din livlösa kropp i den får mina steg att vingla till. Pappa tar ett grepp om mina axlar för att jag inte ska ramla. Tillsammans sätter vi oss på en av bänkraderna längst fram. Kyrkan fylls snabbt med dem som ska delta under begravningen och då och då kommer någon fram och beklagar sorgen. Jag hummar endast till svar och håller blicken fäst på mina händer. Om jag öppnar munnen, ser upp eller ens rör på mig är jag rädd att jag inte kommer orka mer. Jag är rädd att jag kommer gå sönder och aldrig mer bli detsamma igen. Du är inte här och kan hålla om mig. Det är inte din röst som viskar att allt kommer bli okej och det är inte dina armar som kramar om mig när jag behöver gråta.
Du är inte här längre.

Prästen kommer in i kyrkan och ställer sig längst fram framför en stor målning av Jesus. Jag har aldrig varit troende, men nu tror jag du är i himlen. Jag tror du är på en bättre plats och att du därifrån ser ner på mig. Du kanske sitter på ett moln och skrattar över hur patetiskt det är att en främling just nu står och pratar om ditt liv, när han sen kommer gå hem och glömma bort dig. Du kanske sitter och ler över alla som kommit för att ta del av ceremonin till minne av dig. Eller så kanske du gråter precis som jag, för vi kommer aldrig kunna dela en till kyss. Aldrig känna varandras värme och aldrig mer ta del av varandras kärlek.

"Nu ska Felix flickvän Sydney få säga några ord" säger prästen och jag rycker till. På skakiga ben ställer jag mig upp och går långsamt fram till prästen som ler medlidsamt innan han sätter sig på en av bänkarna och jag lämnas ensam inför hela din familj, dina vänner och alla andra som du någonsin betytt något för. Jag vänder mig mot kistan och granskar fotot av dig. Du ler så dina skrattgropar träder fram. Du brukade alltid klaga över dem, men jag tyckte alltid de var söta. På bilden håller du i din studenthatt och dina ögon lyser av glädje. Tårarna börjar att trycka på bakom mina ögonlock och jag tar ett djupt andetag för att lugna ner mig själv.

"När Felix friade till mig var min första tanke herregud vilken idiot. Han ställde sig ner på knä och förklarade sin kärlek till mig, och allt jag tänkte var hur korkad han var som friade till mig när han bara är - jag menar var - 19 år. Men jag brydde mig inte. Jag visste att vi skulle få höra att vi är för unga, att vi inte vet vad kärlek är, men jag svarade ja ändå. Det var självklart, hur idiotiskt det egentligen var. Jag älskar Felix med hela mitt hjärta, och Felix älskade mig. Det fanns ingen annan jag någonsin skulle vilja spendera resten av mitt liv med, så varför skulle vi vänta bara för att vi var unga? Vi gjorde allting tillsammans, och även om vi hade våra bråk visste vi att vi alltid skulle hitta tillbaka till varandra. Vi brukade åka runt i hans bil och sjunga tillsammans när det regnade eftersom båda tyckte det var så tråkigt att sitta inne. Han var verkligen den som lös upp mina dagar för innan jag träffade Felix brukade jag sjunga själv..."

Min röst sviker sig i slutet av meningen och jag blir tvungen att avbryta för att samla mig. En ensam tår rullar ner för min kind men jag strycker snabbt bort den och tar ett djupt andetag. Jag fingrar lätt på min ring som sitter över det vänstra ringfingret samtidigt som jag ser ut över kyrkan där inget öga är torrt.

"Jag minns en gång när vi satt i bilen och sjöng. Han såg så lycklig ut och när jag påpekade det började han rodna och sa att det var pågrund av mig. Han sa att ingenting kunde skilja oss åt"

3 april 2016

Jag klappar händerna mot mina ben i takt med musiken samtidigt som jag nynnar med i melodin. Du gör flera försök till att sjunga med i texten men varje gång slutar det med att du sjunger fel och vi båda brister ut i gapskratt.

När den okända, energiska låten slutar börjar istället en lite lugnare låt som får dig att höja volymen och se på mig med ett leende.

"Den här får mig att tänka på dig" säger du och det känns som hela min kropp smälter. Fjärilarna i magen gör det svårt att sitta still när jag egentligen bara vill kasta mig över dig och kyssa dig här och nu. Du släpper en hand ifrån ratten och tar tag i min. Ett leende leker på dina läppar samtidigt som du glatt sjunger med i låten med ögonen fästa på vägen.

Wise men say
Only fools rush in
But I can't help
Falling in love with you

Shall I stay
Would it be a sin
If I can't help
Falling in love with you?

Like a river flows
Surely to the sea
Darling, so it goes

Some things are meant to be

Ditt leende växer sig allt större och det får en varm känsla att sprida sig genom min kropp. Det finns ingenting bättre än att se dig le.

"Vad?" Frågar du när du inser att jag inspekterar dig. Du flackar med blicken mellan mig och vägen eftersom du både vill hålla ögonkontakt med mig, men ändå se vart du kör.

"Du ser så lycklig ut" säger jag och du kramar om min hand.

"Jag är lycklig. Du gör mig lycklig" säger du samtidigt som en svag rodnad uppstår på dina kinder och jag lutar mig fram för att lämna en kyss mot din kind. "Ingenting kan ta det här ifrån oss. Det är du och jag" fortsätter du och jag blickar ut över vägen som tar oss vidare och kan inte tvinga ner leendet eller den bubblande glädjen inom mig. Du och jag, tillsammans tar vi oss framåt och besegrar de hinder framtiden kommer kasta på oss.

"Jag älskar dig Felix"

"Jag älskar dig med, så mycket"

So take my hand
Take my whole life too
For I can't help
Falling in love with you
When I fall in love

Some things are meant to be

Take my hand
Take my whole life too
For I can't help
Falling in love with you
When I fall

For I can't help
Falling in love with you

Tårarna rinner nu ner för mina kinder och jag vänder mig om så jag står mot din kista och med ryggen mot bänkarna. Jag trär av mig ringen och lägger den framför ditt foto och lägger min handflata mot den svarta, blanka träytan.

"Jag saknar dig så mycket att det gör ont. Men jag fortsätter kämpa för dig, för oss. För även om du inte längre står här bredvid mig lever vår kärlek vidare. Och det är våra minnen som håller mig vid liv"

THE END

. . . . .

Jag vet inte varför alla dör i mina noveller?? Vill i alla fall tacka alla som läst, röstat och kommenterat, ni är guld värda<3

Kommentera gärna vad ni har tyckt om novellen!

Det har varit jättekul att skriva den här storyn och jag hoppas ni har tyckt om att läsa den! Jag ska nu fortsätta skriva på Double Trouble men inom kort kommer det en ny ;)

Tack återigen :)

Kan inte ni adda mig på snapchat, heter @ /lillalinn, det är roligt att snacka med er ;)