Justin Bieber- Fangirl or girlfriend

Kapitel 32

Violets POV

Idag är sista dagen jag spenderar här i USA sedan ska jag äntligen få åka hem till mitt älskade Sverige.
Jag ville inte stanna här längre, jag hade nästan svårt att andas här.
Det var som om min andra del saknades och det gjorde den ju, men inte nog med det nu saknades hela jag.
Justin och Jessica var de personer jag behövde mest och saknade mer och mer för varje andetag jag tog.

Jag tyckte det var pinsamt att vara runt Ryan.
Det som hände skulle inte ha hänt och det vet han om också.

Jag tog upp min mobil och gjorde något jag skulle gjort för så länge sedan.
Jag ringde Jesscia.

"Hallå?"
Hördes hennes igenkända röst på andra linjen.
"Jessica! Åh Gud vad jag saknat dig!"
Sa jag och kände nästan hur tårarna började krypa fram.
"Åh gumman jag saknar dig med, hur har du det?"
Frågade hon och då slog det mig att hon inte hade en aning om det kaos jag lever i just nu.
Jag berättade allt för henne och när jag var klar satt jag tyst i någon sekund innan Jessica började prata.
"Du vet att jag älskar dig Violet, men är du trög? Åk och prata med han istället för att sitta här. Du åker ju hem imorgon!"
Sa hon och jag bara skakade på huvudet.
"Jessica du såg inte hur han reagerade, han var så förkrossad!"
Sa jag och en våg av skuld slog till mig lätt.
"Jaha så då är det bättre att han tror att du och Ryan har något på gång? Det är väl bättre att du förklarar hur det är. Att du föll för tanken att ha någon nära inte Ryan"
Sa Jessica och hon hade rätt.
Det hade hon alltid.

Vi pratade i några minuter till innan vi bestämde oss för att lägga på.
Jag saknade henne ännu mer nu, men jag är glad att jag ringde.
Jag behövde hennes råd.

Jag gick ut från mitt rum för första gången på hela dagen.
Klockan började närma sig 15:00 och Ryan hade inte ropat på mig en ända gång som han alltid brukar göra.
Men det är väl kanske inte så konstigt.

Jag gick ner för trappen och där satt Ryan i soffan med ansiktet i sina händer.
Jag drog ihop mina ögonbryn och gick fram till honom.
Jag satt mig ner i soffan vilket fick honom att titta på mig.
Hans blåtira hade blivit mycket mindre men man kunde fortfarande se den.

"Vad är det?"
Frågade jag och gav honom en orolig blick.
Han suckade ut.
"Jag vet att du är ledsen över att ha förlorat Justin. Men det är bara det att jag har också tappat honom. Jag kan inte fatta att jag gjorde som jag gjorde mot honom. Jag vet inte vad jag känner för dig, men det betyder ingenting när min bästavän inte kommer vilja se mig igen"
Sa han och han hade rätt.
Jag har inte riktigt tänkt på att Ryan faktiskt också förlorat Justin.
Jag suckade tungt och ställde mig upp.
Jag sträckte ut min hand till Ryan för att han skulle ta tag i den.
"Kom"
Sa jag och han bara tittade på min hand.
"Vart ska vi?"
Frågade Ryan förvirrat.
"Till Justin, vi båda har nog något att säga till honom"
Sa jag och han nickade och tog tag i min hand för att kunna ställa sig upp lättare.

~~~

Justins POV

Jag vaknade av att min mamma knackade på dörren.
Jag gäspade stort och bad henne komma in.
Hon mötte mig med ett leende och gick fram till min säng och satt sig ner.
"Hej"
Sa hon lugnt och jag satte mig upp.
"Hej"
Sa jag och drog en hand igenom mitt hår.

"Vad hände egentligen igår?
Frågade hon och jag fick en klump i magen av att tänka på gårdagen.
Jag suckade men berättade allt för henne tillslut.

"Oj"
Sa hon bara när jag berättat klart, jag bara rullade på ögonen och suckade högt.
Jag var så trött på det här.

"Vad vill du?"
Frågade hon och hennes fråga skapade bara nya frågor i mitt huvud.
Jag hade riktigt starka känslor för Violet, känslor jag aldrig trodde skulle uppstå så här snabbt.
Men med allt som händer, och med Ryan så vet jag inte längre om det här är vad jag vill.

"Jag orkar inte med det här något mer"
Sa jag bara och mamma nickade på huvudet förståligt.
"Det kanske är bäst att gå vidare, de verkar bara göra dig svagare"
Sa mamma och hon hade rätt, det gjorde mig svagare som person.
Jag klarar inte av att vandra fram och tillbaka undrandes vad som kommer hända.
För om jag bara mår dåligt av det så är det inte värt det ändå.

Det knackade på dörren.
Bara genom knackningen hörde jag vem det var.
Det var Ryan.
Han har alltid haft en annorlunda knackning bara så att jag ska veta att det är han.

"Ska jag släppa in honom?"
Frågade mamma som också förstod att det var Ryan.
Jag tänkte ett tag men nickade tillslut.
Hon försvann ner för trappan och ut till hallen.
Jag kunde höra hur Ryan skämdes när han hälsade på mamma.
Han förstod nog att jag berättade för henne.
"Han är på sitt rum"
Hörde jag hon säga och efter någon sekund knackade det på min dörr.

"Kom in"
Sa jag och där stod Ryan.
Han hade ena handen i nacken och kliade sig nervöst.
"Hej"
Sa han medan han tittade ner i backen.
Jag ställde mig upp från sängen.
"Hej"
Svarade jag tillbaka vilket fick hans blick att gå upp till min igen.
"J-Justin jag..."
Började han men jag avbröt honom.
"Jag vet, och det är okej"
Sa jag.
Ryan tittade på mig chockat.
Jag kunde se att han absolut inte var förberedd på att det skulle gå så enkelt.
"V-va? Är det verkligen okej?"
Frågade han medan han kollade på mig med en frågande blick.
"Jag vet att det inte var menat så, och du är min bästavän!"
Sa jag och Ryan log ett osäkert leende.
"Men det är inget som kommer fortsätta va?"
Frågade jag och Ryan skakade snabbt på huvudet.
"Absolut inte! Det var ett misstag inget annat"
Sa han och jag log mot honom.

Det blev tyst i någon minut innan han började prata igen.
"Violet är ute på parkeringen"
Sa han och mitt leende försvann.
Det var första gången någon sa hennes namn utan att jag lös upp av glädje.
"Hon vill gärna prata med dig men hon förstår om"
"Jag går ut"
Avbröt jag honom och kramade han lätt innan jag fortsatte min väg till hallen.

Jag tog på mig mina skor och suckade tungt innan jag öppnade ytterdörren som ledde mig ut till Violet.

När jag öppnade dörren möttes jag av friskt luft och solljuset som sken så starkt.
Jag försökte vänja mina ögon till solljuset.
Efter några sekunder kunde jag se ordentligt.
Jag såg hur Violets perfekta kropp stod lutandes mot Ryans bil.
Hennes händer var i hop lirkade med varandra och hängde livlöst ner framför låren.
Hon tittade ner i backen.
Jag började gå närmare henne och jag kunde se hur hennes blick höjdes lite grann för varje steg jag tog närmare henne.

"Hej"
Sa jag när jag stod framför henne.
"Hej"
Sa hon och mötte min blick.
"Jag ville bara säga förlåt för allt"
Jag nickade samtidigt som jag tittade henne djupt in i ögonen.
Jag såg någonting i henne som jag aldrig sett i någon förut.

~~~

Violets POV

"Jag ville bara säga förlåt för allt"
Sa jag och kände hur mina kinder blev varma och mina tårar låg gömda men jag kände att de var beredd att falla när som helst.
Justin studerade mitt ansikte vilket bara gjorde mig mer fundersam.
"Jag ville inte förstöra mer för oss Justin!
Sa jag och han nickade bara.
Jag tittade ner i backen.
Jag visste inte vad jag skulle säga mer.

"Det är okej"
Sa han och min blick gick upp till hans igen.
Jag var chockad.
"Är du säker?"
Frågad jag och han log ett svagt leende.
"Ja"
Sa han.

Jag log stort.
Äntligen! Vi kanske faktiskt kan fixa det här ändå!
Justin lutade sig fram och kysste mina läppar.
Jag fick samma underbara känsla som alltid av hans beröring.
Men denna gång kändes det nästan som om han sa hejdå.

Han drog ifrån och studerade mitt ansikte.
"Men det spelar ingen roll för det funkar bara inte längre, jag är ledsen"
Sa han och vände sig om.
Jag var chockad och ledsen.
Mina tårar rann ner för mina kinder.
"Justin nej snälla!"
Ropade jag efter honom.
Han stod nu vid ytterdörren.
"Hejdå Violet"
Sa han och stängde dörren med en lätt smäll.