Att växa upp

Del åtta - Amanda II

Del åtta - Amanda II

Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte gråta mer nu, eller någonsin mer igen. Jag har gråtit alldeles för mycket de senaste dagarna. Amanda, David, Amanda igen, störda Nils, hormoner.

Kudden är blöt och aningen svart efter mascaran. Men jag bryr mig inte. Allt är så komplicerat, det är nästan så att jag inte ens förstår vad jag är ledsen över längre. Om det här vore en film skulle det vara över om några minuter. Men det är inte en film. Allt är verkligt. Tanken gör mig ännu ledsnare men jag tvingar in tårarna. Mes-Ava har inte försvunnit för fem öre, fortfarande lika mesig som när du gick på fritids.

Varken mamma eller pappa vet nåt. Jag har inte velat berätta om nåt. Direkt när jag kom hem gick jag sansat upp på mitt rum och kastade mig i sängen, där översvämningen av kudden började. Jag tror att de tror att jag tar en tupplur, eller kanske pluggar. Det är tur. Jag vågar inte blotta mig själv genom att berätta för dem att jag är ledsen. Jag är egentligen inte en sådan känslosam person, och jag skulle bara skämmas. Men då skulle mamma säga att jag inte har något att skämmas för, eller så skulle hon skälla på mig för att jag inte har försökt tillräckligt eller för att jag har skolkat för andra gången. Antagligen det sistnämnda.

- Ava, har du tagit mina svarta strumpor? hör jag Lukas skrika innan han hastigt öppnar dörren till mitt rum. Jag vänder mig snabbt ner mot kudden och döljer ansiktet i det fuktiga tyget.

- Vad gör du? frågar han, och jag hör på hans röst att han är aningens orolig. Jag signalerar med handen mot dörren och skriker ner i kudden att han ska gå. Han går och jag börjar gråta igen. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte öppna mig för någon person? Jag kan inte vara normal, tänker jag mellan snyftningarna. 

Jag vaknar till ur mina tankar av att mobilen vibrerar till. Jag vänder ansiktet från kudden och ser ett meddelande från Astrid på ansiktsboken. Hon frågar hur det är med mig, men jag vill inte svara. Hon är alltför snäll, hon kan lätt utnyttjas av andra människor. Det är nästan så att jag själv får för mig att göra det. Men sedan stoppar samvetet mig. Mobilen vibrerar igen, och i detta fall av att någon ringer mig. Jag tvekar att svara, men jag blir för nyfiken.

- Hallå, säger jag kraxigt. All gråt har gjort rösten ostabil.

- Hej, Ava, hör jag Astrids glada stämma säga. Hur är det? frågar hon ganska empatiskt. Jag svarar inte utan får bara ur mig en suck. Astrid säger heller ingenting på en stund. Det är nästan så att jag funderar på att lägga på.

- Du, jag tänkte bara höra med dig när du kommer på fredag, för jag antar att du inte kommer till skolan imorgon? Jag hade inte ens tänkt på imorgon, men jag känner precis inte för att träffa klassen efter vad som hände. Jag skäms så. 

- Jag kan väl komma vid tolv, kanske, säger jag ganska tyst och ointresserat. Jag känner ett sting av dåligt samvete.

- Okej, det blir bra! Ha det bra, och krya på dig, säger hon lite slugt och lägger på.

Jag lägger tillbaka mobilen på nattduksbordet och känner mig aningens bättre till mods. Jag vill inte stanna inne i huset när mamma och pappa kommer hem och Lukas har skvallrat. Jag torkar bort det svarta kletet runt ögonen med täckkanten och sätter upp det risiga håret i en hästsvans. Jag öppnar dörren för att se att kusten är klar och smyger ut från huset.

~~

Jag går den vanliga vägen, runt vattnet,  upp vid konsum och runt parken, totalt blir det fyra kilometer. Det är skönt att få den lite varmare vårluften på kinderna, som jag antar är helt röda då jag inte har världens bästa kondis, trots att jag går idrottsinriktning.

När jag ska svänga upp vid konsum ser jag en familjär figur. Blont långt hår och skinnjacka. Hjärtat börjar dunka och jag försöker febrilt leta efter en annan väg därifrån. Jag är definitivt inte reda att möta någon efter vad som hände idag.

Några meter fram finns det en liten gata mellan två hus och jag småspringer dit och svänger. Olyckan avväjd, tänker jag och pustar ut tills jag känner en hand på axeln. Jag vänder mig om och möter Amandas bambibruna ögon. Hon ser osäkert på mig och öppnar till slut munnen.

- Ava, säger hon och stirrar in i mina ögon. Jag känner hur jag igen blir arg, och ledsen. Jag saknar henne. 

- Vad vill du? säger jag och glor henne i rakt i ögonen. Amanda öppnar munnen för att sedan stänga den igen. Jag blir irriterad och orden forsar ur mig. Aningens osammanhängande.

- Om du tänkte säga förlåt är det alldeles försent. Konstaterar jag och jag kan se hur hon blir arg och hur dum hon tycker jag är. Innan hon hinner säga något vill jag klaga lite mer.

- Du är så jävla osäker, säger jag och ser hur en liten låga tänds i hennes ögon.

- Det är inte så lätt för mig heller, Ava! nästan skriker hon åt mig.

- Som vad? frågar jag utmanande. Jag blir argare eftersom hon inte har genomgått något lika hemskt som jag har. Lilla perfekta Amanda med det blonda vackra håret och de vackra ögonen och de perfekta betygen och den perfekta "pojkvännen". 

Hon svarar inte och jag orkar inte mer.

- Jag bryr mig inte, säger jag aningens barnsligt och vänder mig om för att sedan springa till slutet av vägen. Jag hör inga fotsteg bakom mig och blir glad av att hon inte följde efter mig. Jag är så arg, så arg. Varför nu? Varför överhuvudtaget? Helvetetsjävlafanskap.

När ännu en gång den varma vårluften kyler ner mitt temperament, hinner jag tänka efter.

Vad ville hon mig egentligen?

~~

Jag vet att det är kanske är förvirrande, men det saknades ett kapitel mellan det förra och "- Palmolja". :)

Rösta gärna och kommentera! Jag blir skitglad, skriv också om du undrar över något eller så :)

- Joddy Wood