Att växa upp

Del tio - "Coolingen"

Del tio - "Coolingen"

- Om x är tre måste y vara sju, mumlar jag för mig själv där jag sitter runt ett bord i kafeterian. Jag slutade tidigare från idrottsinriktningen och valde att spendera tiden med matematik tills Nils extramatte slutar. Jag vet inte hur Nils har tänkt att vi ska jobba, om han ens kommer ihåg det. Kanske är jag överambitiös och tror för mycket? Jag vill inte tänka på det. Jag tänker sitta här tills han tar kontakt med mig. Så det så.

Folk börjar sluta från sina inriktningar och en oro växer i magen. Jag försöker koncentrera mig på matten, men det funkar verkligen inte. Det slutar med att jag ritar figurer i matteboken; några sidkanter med fina sick-sackmönster. Om han inte kommer ihåg utan bara går förbi mig behöver jag inte känna mig dum, konstaterar jag och låtsas känna mig bättre till mods. Jag sitter ju bara och pluggar matte i kafeterian, det är väl inget skumt med det?

Min mobil vibrerar till och jag ser att det är Astrid som undrar var jag är. Jag svarar och lägger mobilen på bordet. Det är lite konstigt. För två veckor sedan var det jag och Amanda, alltid, vad vi än gjorde. Hon messade mig på kvällen om Justin Biebers nya låtar eller om Eriks snygga kläder, vi skrattade åt den dumma tjejen i klassen när hon inte förstod en fråga och vi visste allt om varandra. Eller, nästan allt iallafall. Hur skulle det blivit ifall jag bara hade sagt förlåt till henne den dagen jag brusade upp om henne och Erik. Hade hon kanske bättrat sig? Hade det fortfarande varit vi två nu? Jag suckar litet och känner att det gör lite ont i hjärtat. Jag saknar henne.

Jag ser Astrid komma mot mig med ett brett leende. Jag skrattar litet innan jag frågar henne varför hon har ett sådant glatt humör. Hon fnissar lite och svarar mig lite tyst.

- Det gick ganska bra på hemkunskapsprovet, säger hon och kollar lite nervöst runt sig.

- Jaså, vad fick du i betyg? frågar jag fast jag redan nog vet svaret.

- A, säger hon kort och fnissar lite till. Jag suckar och ler sedan litet, hon är så uppenbar.

- När fick du reda på det? Jag vill gärna också vill ha reda på mitt betyg.

- Jag träffade Eva i vår korridor och frågade henne, jag tror hon skulle gå till lärarrummet nu, svarar hon.

Jag börjar packa ihop mina grejer och ber om ursäkt till Astrid för mitt hastiga avsked och beger mig exalterad till lärarrummet.

Vägen dit, när jag ofrivilligt passerar några obehagliga sjuor som skrattar likt hyenor över att en kille har stavat fel på "grattis", vibrerar min mobil och jag tar snabbt upp den troende att det är Astrid som vill mig något. Kanske har jag glömt något i kafeterian?

Jag stannar upp i korridoren när jag ser att meddelandet är från någon vid namn "coolingen". Jag har då aldrig lagt in ett sådant namn i min nummerkatalog. Jag fumlar med mobilen för att öppna mobilen och läsa meddelandet. Helvete för att ha en gammal mobil där meddelandet inte står på skärmen alltså. Jag skriver koden fel två gånger innan mobilen låses upp.

- Kommer du till biblioteket när du är klar?

Vem? Kan det möjligtvis vara..? Jag vågar inte tänka tanken utan nästintill springer upp till skåpet för att hämta biologimappen och sedan nästan "powerwalkar" till biblioteket. Svetten börjar rinna längs ryggen när jag passerar den genomskinliga glasdörren till biblioteket.

Det första jag ser David och Vilma sittandes runt ett bord. När jag går närmare ser jag att deras händer har bytt platser då de är överallt på varandra. Det sticker aningen i hjärtat samtidigt som jag får en liten spyreflex. Med allt som hänt trodde jag att jag var över honom.

David med det bruna håret och det lilla tandställningsleendet.

Jag går tyst längre in i biblioteket för att inte störa turturduvorna och skymtar blont hår bakom en av de många bokhyllorna här inne.

Nils.

Var det han som skickade meddelandet? Jag står och fumlar med kanten på biologimappen bakom bokhyllan och läser med låtsasintresse titlarna på böckerna. "Mitt perfekta liv" och flera dussintals andra kärleksromaner. Som om det är sant, tänker jag och sneglar fram på Nils. Han sitter med sin dator och ser ut att vara djupt försjunken i sina tankar. Nu eller aldrig, tänker jag och samlar allt mod jag har kvar i kroppen och kliver fram bakom bokhyllan. Mina skor knärker när jag går mot honom och jag känner mig helt felplacerad. Han sneglar upp på mig och då tar jag det allra sista lilla pluttinuttiga mod jag har kvar längst ner i min lilltå.

- Hej, säger jag med kanske ett för stort leende.

- Hej, hälsar han snabbt tillbaka men vänder lika hastigt huvudet tillbaka huvudet mot skärmen. Jag saktar in stegen förvirrad men fortsätter ändå mot honom. 

Jag drar ut stolen och det gör ett knarrande ljud innan jag sätter mig, jag känner mig ännu mer fel här än förut. Ska jag börja konversationen? Ska jag vänta? Väntade han mig? Varför säger ingen någonting? Frågorna blir bara fler och fler och jag vet inte vad jag ska göra då jag råkar peta på något äckligt tuggumi under bordet. Jag börjar dra fingrarna på bordet för att få bort någons forna saliv från mina fingrar och gör en äcklig grimas.

- Vad gör du? Mitt huvud vänds snabbt upp och möter Nils blick. Jag känner hur kinderna blossar upp.

- Eh, jag pillade på något äckligt tuggumi och det var jätteäckligt, säger jag lite för fort samtidigt som jag ännu en gång drar med fingret på bordet. Han skrattar lite och ger mig en konstig blick.

- Ska vi göra biologin? säger han plötsligt och jag nickar litet till svar och börjar dra fram papprena. Jag funderar på mobilen men vågar inte fråga honom. Jag vet ju inte säkert. 

Förvånadsvärt var det visst biologin han hade gjort på datorn och vi börjar plugga direkt. Det känns bra och det flyter på, inga pinsamma tystnader eller sånt. 

- Jaså, ni? Eriks röst får mig att hoppa till och hjärtat börjar slå. Han drar ut en stol och sätter sig bredvid mig. Han lägger händerna på magen och ser förnöjd ut.

- Vad sysslar ni med då? frågar han oss med ironi i rösten.

- Biologi, svarar Nils snabbt och ger honom en irriterad blick. Erik skrattar och härmar Nils uttal.

- Så de två utstötta hänger med varandra efter skolan alltså? Eriks ord skär genom mig. Utstött? Mes-Ava är utstött, inte nya Ava. Eller inte riktigt nya Ava, utan riktiga Ava.

- Som om du är så mycket bättre då? säger jag och stirrar på Erik. Han låtsas bli förolämpad och skrattar sedan litet.

- Ja, jag pmsar iallafall inte mitt i klassrummet, säger han och skrattar lite till. Innan jag ens hinner reagera reser sig Erik och börjar gå mot Mohammad som vinkar till honom från entrédörren till biblioteket. När han gått lägger jag huvudet i händerna och tårarna bränner bakom ögonen.

- Jag orkar inte mer, säger jag tyst i hopp om att Nils inte ska höra. Vilket han såklart gör då vi sitter högst en halv meter ifrån varandra.

- Inte jag heller, säger han ganska tyst och kollar nonchalant ner i datorn. Vad har Erik gjort mot honom? Är Nils ens utstött? Jag vågar inte fråga. För varje dag som går har jag bara fler frågor. Varför känner jag igen honom? Är "coolingen" han? Varför vill han plugga med mig efter skolan? Jag möter Nils blick men vänder snabbt blicken mot biologipapprena.

- Ska vi fortsätta med biologin? 

Jag ska fråga honom, inte idag, men snart. 

--------

Hej, och GOD JUL!

Jag hoppas ni är nöjda med delen som jag lite halvt slängt ihop. Har ni frågor så fråga på bara! :)

Om ni gillar berättelsen hade det betytt mycket om du hade tryckt på "vote" eller "rösta"-knappen, eller släng ihop en kommentar!

Ha en trevlig Jul och ett Gott Nytt år!

psst, vem tror ni coolingen är?