Att växa upp

Del femton - Amanda III

Del femton - Amanda III

Under fumliga försök till att framföra vår palmoljepresentation där jag nästan endast gav Nils skygga blickar kände jag mig säker på något. Han är inte som David på något sätt. Det enda de har gemensamt är att de inte är lika varandra överhuvudtaget. Jag skrattar när Nils präktigt försöker förklara vad palmolja är för de ointresserade klasskamraterna. Erik fnyser till och skrattar och magen knyter ihop sig. Ungefär en vecka sedan det inträffade har jag fortfarande inte märkt någon läckt bild. Jag ber nästan till Gud att det ska förbli så. Nils gestikulerar mot mig att jag ska fortsätta förklaringen vilket jag gör och luften går nästan ur mig. Jag ser hur Erik visar Mohammad och Rickard något på sin mobil och de skrattar och tittar sedan på mig. Kinderna blir röda och inombords klappar något riktigt fort. Jag stammar men lyckas avsluta min del av presentationen och skyndar mig ned bredvid Nils under klassens applåder, och inte minst skratt från Eriks håll.

- Finns det palmolja i cola? hör jag en fnissande röst som tillhör Erik. Jag stannar till och tur som är svarar Nils honom.

- Tror du verkligen att det finns olja i dricka? svarar han sarkastiskt. De andra klasskamraterna skrattar och jag ser Nils som min riddare i skinande rustning. 

/-/-/-/

Senare vid matbordet sitter jag och tänker på min tillvaro. Jag tänker på när jag och Astrid gick i korridoren och jag såg som vanligt Amanda nära Erik. Hur kan hon vara kär i en sådan människa? Bakom dem kom Nils och jag gav honom en liten tafatt vink som han besvarade med nöd och näppe. Egentligen ville jag springa fram till honom och kasta ur mig min oro över bilden som kanske setts av andra och tacka honom. Men det gjorde jag inte. Det kändes inte rätt. Mina föräldrar samtalar om vanliga ämnen som jag inte hört förrän de drar in mig i samtalet.

- Hur är det med Amanda?

- Vad menar du?

- Ja, man undgår ju inte att höra om dessa saker i en sådan liten stad vi bor i.

- Vad?

- Jo, om skilsmässan.

Jag blir som förstenad och tusen tankar flyger omkring. Amanda, lilla Amanda. Sköra, osäkra lilla människa. Det är därför hon ville prata med mig. Det är därför hon har varit så nonchalant den senaste tiden. Allt mit hat mot henne försvinner. Helt ensam har hon gått genom det här. Jag måste prata med henne.

Jag äter snabbt upp spaghettin och börjar ringa henne. Hon svarar inte på mobilen så jag springer ut från huset och den lilla biten som skiljer mella våra hus. Gud, jag hoppas att hon är hemma och inte ute med Erik. Blotta tanken på den martyren och den potentiella facebookbilden gör att jag får panik.

Jag går fram till dörren. Som vanligt hör jag ingenting innefrån huset, men ändå känns det tystare nu än vanligt. Jag knackar lite lätt och en chockad Amanda står i dörröppningen.

- Hej.

- Hej, svarar jag tyst. Under all tid vi inte pratat har jag inbillat mig att hon är en annan person. Men när jag nu ser personen framför mig är det samma jobbiga, roliga Amanda.

- Hur är det? får jag ur mig tillslut. Hon rycker på axlarna, ger mig ett leende och bryter sedan ihop. Jag går fram till henne och håller om henne. Justin Bieber-parfymen är där och hennes blonda långa hår kittlar min näsa.

- Förlåt mig, säger jag, fastän jag är trött på att säga förlåt till henne.

- Nej Ava, jag är ledsen. Ingen orkar med någon som mig.

Och där har vi samma irriterande, självupptagna Amanda kvar. Alltid ska det handla om henne.

Jag lossar greppet om henne.

- Amanda, seriöst. Har jag inte sagt till dig miljontals gånger att ingen hatar dig, att inget är ditt fel? Så säg inte så! Tänk på hur det känns för mig då. Hon ser på mig med en förvånad min och ser sedan ner i marken. Jag känner som vanligt att det är mitt fel och jag vill inte se henne så här.

- Gillar du mig inte, Ava? frågar hon tillslut. Jag suckar.

- Såklart Amanda! Men du måste tänka lite på mig också, vad jag vill och känner! För du visste inget om att jag var kär i David, eller hur? Eller hur jag kände mig kvävd omkring dig eller att jag faktiskt avskyr Justin!

- Var du kär i David? Hon börjar skratta. Jag känner hur kinderna blossas upp och jag ler litet. Det var den hemligheten ja.

- Han var ju ganska gullig då, klämmer jag ur mig. Hon fortsätter skratta.

- Men nu är det Nils som gäller, fortsätter jag lite förvånad över att jag vågar yttra mina känslor  förutom för min hjärna. Amanda ler och klappar mig på axeln.

- Jag har också någon ny, viskar hon nästan. Vi ler och hon bjuder in mig i tysta huset och tar mig till det Bieber-invaderade rummet. Vi pratar, Amanda berättar om skilsmässan och gråter, vi skrattar, jag berättar om "pranket" och alla saker Nils hittat på. Jag pratar mycket om Nils, för mycket för att vara Ava, men det känns skönt att äntligen få ut det och få prata med Amanda igen. Hon ger mer plats åt mig och jag är nöjd, och sedan är det hennes tur att prata om sin nya förälskelse. Han heter Ali och går i åttan. Från hennes beskrivning verkar han mycket trevligare än Erik. Vilket det nog inte är så svårt att vara. Jag lämnar hennes hus nöjd och glad. Jag har fått tillbaka min vän som enligt mig nu är mycket bättre. Om hon nu ens kan ändras.

Att vara vän med Amanda är lite som att ha ett kärleksförhållande, förutom alla de mysiga sakerna. Jag måste alltid tänka på henne och ta hänsyn till henne, och de måste hon även med mig. Det gäller att jag tar kontakt och uppdaterar henne vad jag gör 24/7. Jag undrar starkt om jag klarar av hennes så kallade vänskap egentigen. 

/-/-/-/

Hej hopp! Det var ett tag sedan, men jag har inte glömt den ;)

Jag undrar, är det något speciellt ni vill ska hända? Ge mig förslag så ser vi vad som händer i nästa del !

Kommentera gärna och rösta om ni tycker den är bra :D

- Skogseja