Att växa upp

Del sju - Knäppet

Del sju - Knäppet

Jag går bredvid Astrid genom matsalen. Men hennes ord blir till dimma precis som alla andra omkring mig. Jag bryr mig inte. Jag vill inte. Jag känner mig hopplös. Hon sätter sig vid ett bord, jag sätter mig bredvid henne, men allt förblir dimmigt.

Jag tror Astrid märker att jag varken lyssnar eller ser på henne eftersom hon tystnar. Det känns ännu konstigare nu och jag tvingar mig själv att fokusera på henne. Till min förvåning kollar hon på mig, rent av stirrar.

- Hur mår du egentligen, Ava? frågar hon tyst. Vadå? undrar jag. Ser jag annorlunda ut? Sedan kommer jag på hur jag den senaste veckan gått som i trans genom skolan, suttit för mig själv på lektionerna och inte pratat med någon förutom lärarna. 

- Jo, tack, jag mår bra, tvingar jag ur mig och försöker ge henne ett ansträngt leende. Astrid går inte på det, det ser jag i hennes blick.

- Du vill inte komma hem till mig på fredag? Vi har ju studiedag då, frågar hon mig. Hennes ögon stirrar verkligen in i mig. Det första jag tänker på är att komma på en lögn om att jag är upptagen då, men efter nån minuts tänkande har jag kommit på att det kanske är bäst. Mamma, pappa och Lukas ska ju ändå ha sitt "fredagsmys", med alla disneyfilmer någonsin gjorda på en kväll. Jag kan gärna tänka mig att missa det.

- Jo, det kan jag nog, säger jag inte alltför entusiastiskt. Astrid ler litet och tar en tugga av potatisgratängen.

- Om du inte har något emot det kan vi väl rida lite? säger hon efter hon har svalt potatisen och druckit lite vatten. Jag märker nu att jag observerar henne lite för mycket och börjar kolla på min egen mat istället.

- Ja, varför inte, svarar jag utan att jag egentligen tänkt efter på vad jag svarade på. När jag själv har svalt potatisgratängen kommer jag på vad jag ska göra på fredag. Åh nej.

I sjuan med idrottsinriktningen skulle vi rida i ett närliggande ridcenter som endast hade fyra hästar. Så min grupp med åtta personer skulle parvis turas om att rida. Min partner blev då Amanda. Amanda gillar inte hästar, inte något annat djur heller överhuvudtaget. Så det gick inte riktigt som planerat. Istället för att hjälpa mig upp på den stora, håriga varelsen även kallad häst, fick hon panik eftersom hästen luktade speciellt och sprang skrikande iväg. I normala fall skulle jag ha skrattat med henne, eftersom hon var ganska rolig, men i detta fall så var det verkligen ett fall. Jag föll rakt ner på den hårda sandade marken och slog i rumpan och ryggen. Det gjorde något fruktansvärt ont och i den sekunden hatade jag verkligen Amanda. Sedan dess har jag varit rädd för  hästar. Eller inte hästar egentligen, utan att rida på hästar.

I mitt periferiseende ser jag av en slump Amanda gå bredvid Erik. De skrattar som vanligt och pratar glatt. Hennes blick möter min men hon vänder snabbt bort blicken ändå. Jag förstår inte. Varför vill hon inte ens se åt mig?

Jag trycker ner gaffeln i gratängen och mosar varenda potatisbit. Jag känner en klump bildas i magen som så många andra dagar förut. Men helt plötsligt är det som om något knäpper inom mig. Jag blir inte ledsen. Jag blir riktigt arg. Arg för att hon sprang iväg när jag skulle upp på hästen, arg för att hon inte bryr sig om mina känslor, arg för att hon inte ens vill se åt mitt håll.

Jag tar tag om min tallrik och siktar in mig på Amanda. Hon är så nära, bara några meter bort. Om inte Astrid helt plötsligt skulle rest sig upp för att gå skulle jag kastat min tallrik på Amanda. 

Jag vet inte om jag ska tacka henne eller inte.

～～

- Ava, är du inte vän med Amanda längre nu då? frågar Rickard-Äckel med en hel del ironi i rösten. Jag glor på honom stint eftersom jag inte vet vad jag ska svara. Han har väl märkt att vi inte sitter bredvid varandra på lektionerna eller inte ens pratar med varandra längre. Det kanske inte är så svårt att missa.

- Joda såklart de är, vem skulle inte vilja vara vän med Ava, liksom? avbryter Mohammad. De båda skrattar och de får med en hel del andra killar också. Det kokar inombords. Tanken på att de beter sig så omoget och elakt gör mig riktigt arg. Inte bara Rickard-Äckel, Mohammad och Erik utan även Amanda. Jag tänker på tallriken jag kunde ha kastat i matsalen. Idiotosäkerhetsdjävulsbarn.

- Men om ni är vänner så måste ni ju kramas! Kom igen nu! utbrister Rickard-Äckel och drar upp Amanda från en bänk lite längre bort från mig och drar henne mot mig. Hon ser bortkommen ut och försöker knuffa honom ifrån henne lättsamt, utan att lyckas. Jag känner även någon annans hand dra upp mig som tvingar ihop mig och Amanda i en kram. Hon luktar Justin Bieber-parfym och hennes blonda hår kittlas mot min hud. Jag hör hur den äckliga osäkerhetsklassen skrattar. Knäpp.

- Men sluta för helvete! skriker jag rakt ut och det blir knäpptyst. Jag blir rädd för min egen röst, men det känns skönt. Som att äntligen få komma ut. Som om jag har varit en fågel som nyligen fått vingar. Inte för att jag vet hur det känns, men typ. Jag fortsätter.

- Tror ni att vi tycker det här är roligt? Ser det ut som om vi tycker det här är roligt? Tror ni seriöst att någon tycker ni är roliga? Jag känner blickarna från alla i klassen på mig, men ingen säger något. Jag tar precis ett nytt andetag för att skrika mer anklagelser när Erik öppnar käften.

- Tror du att vi bryr oss om vad du tycker, eller? Skrattsäger han och till min förfaran skrattar Rickard och Mohammad med honom. Jag vill säga mer, klaga på dem ännu mer, men på något sätt får de mig att tiga. Jag avskyr dem. Min blick flackar omkring i klassrummet. Blicken möter Nils, som rentav stirrar. Jag känner ännu mer obehag och vänder blicken därifrån. Varför kan ingen hjälpa mig? tänker jag desperat. Jag kollar osäkert på Amanda. Stå upp för dig själv då! Jag får ingen respons. Jag känner en klump bildas i magen och jag går raskt ut från klassrummet.

Helvete.

～～

Åh, jag har skrivit om denna del flera gånger nu. Men jag kan ju säga något nu också. 

Det är nu berättelsen börjar.

Kommentera gärna! Jag blir överlycklig :D och är det något stavfel, grammatikfel, säg bara till!

- JoddyWood