Att växa upp

Del sexton - I vårvädret vid skolan

Detta är inte en ny del, utan att försök till att få den senaste delen att ligga sist, och inte före del 15. Bara så ni vet :)

Del sexton - I vårvädret vid skolan

Efter försoningen med Amanda flyter allting, konstigt nog, på som vanligt. Jag umgås måttligt med Amanda, hälsar skyggt på Nils vid skåpen och slipper äntligen Astrids hästsamtal. David ser jag i något hörn men jag är helt likgiltig inför honom. Varför nu denna dag skulle vara speciell jämfört med dessa förflutna dagar innan är att denna dag är min födelsedag, och jag har min Amanda igen.

Och den turen jag har är att jag fyller på en söndag. Då slipper jag klasskamraternas falsksång och gratulationer. Jag slipper känna hopp för skoldagen att någon speciell ska gratulera mig. Fast innerst inne är jag ledsen. Jag kommer inte att få en gratulation från Nils.

Gratulationerna på ansiktsboken har redan börjat strömma in, och jag ler litet åt alla dessa folk som visst tack vare facebookpåminnelsen kommer ihåg min födelsedag. Varje år blir jag så ivrig och glad på den här dagen, men varje år blir uppståndelsen mindre och mindre. Om det är så det känns att bli vuxen låter jag helst bli.

Amanda lägger upp en bild på mig och henne för ungefär två år sedan. På bilden försöker jg le normalt men jag kan se anträngningen vid ögonen, Amanda som vanligt är fin och ler stort mot kameran. Under står det en text om hur mycket jag betyder för henne och jag blir varm inombords, tackar henne och skriver nästan samma till henne.

När jag öppnar dörren till sovrummet, ser jag Lukas ligga på min säng med ett litet papper i handen. Lappen. Mitt hjärta börjar slå och jag springer fram till honom samtidigt som jag skriker åt honom att gå ut. Det är så kliché att ens lillebror går in i ens rum för att antingen prova ens kläder eller råka hitta hemliga lappar som ingen absolut aldrig ska hitta. Jag får tag i lappen men det hela resulterade i som vanligt en blåtira på oss båda. Lukas räcker ut tungan mot mig men jag sparkar igen dörren efter honom.

Min lapp, det enda som beskrev mina känslor när ingen vet om dem. På något sätt måste de få komma ut som de har gjort så många gånger förut. När jag sade emot Amanda, när jag skrek åt Nils, när jag brast i klassrummet och nu, mina nya känslor som har uppstått under de senaste veckorna.

Mina känslor för Nils.

/-/-/-/

"Till dig

Jag vet inte om det bara är jag som känner det. Känner att vi är fejk. Jag känner att jag inte styr över mig själv. Någon bestämmer över hur vi ska se ut, uppföra oss, vara. Jag mår dåligt när jag inte vet. Jag vill gråta. Ibland vill jag bli vuxen ibland inte. Jag blir frustrerad över folk som inte fattar, fattar vad vi håller på med. Jag blir så arg att jag hade kunnat slå ihjäl någon. För jag känner mig maktlös, liten, obetydlig. Vad är mina tankar? Vad är rätt?

Vem är jag?

- Ava"

Jag begrundar lappen som jag skrev för några månader sedan och skrattar litet. Den stämmer lika överens nu som då, förutom att jag då var precis uppe i det. Jag kände mig kvävd av Amanda och media som jag absolut brydde mig för mycket om. Vilket jag fortfarande gör. Jag kände mig så lättad när jag hade skrivit lappen som att allt äntligen fått komma ut. Nu när jag har sett denna lapp märker jag att det inte är samma Ava, som idag. Det var femtonåriga, mes-Ava, idag är det högryggade sextonåriga-Ava.

På baksidan finns den bild och text jag egentligen var rädd för att Lukas skulle se. Jag väljer att inte ens läsa den då den är så pinsam. Jag stoppar snabbt ner den i jeansfickan när det skakar till av att mobilen vibrerar.