Elsa Viklund är 16 år och bor utanför Göteborg. Sommarlovet har precis börjat och Elsa har planerat hela sommaren i detalj - fester, shopping, träffa kompisar, sola och självklart spana på killar.
Allting förändras när Elsa kommer hem från sista skoldagen och får reda på att hon och hennes familj ska bo i en sommarstuga hela sommaren.
Elsa blir allt annat än glad, men när hon träffar sin barndomskompis Oscar sätts sommaren igång - på allvar!
----------------------------------------------
"Elsa!" skrek mamma från våningen under. "Är du vaken än?"
"Ja!" svarade jag irriterat. Det var den tredje gången på fem minuter som hon ställde den frågan.
Jag satte mig upp och sträckte på mig. Jag har sommarlov, varför måste jag gå upp redan klockan 08.00 på morgonen? tänkte jag och började byta om till shorts och linne.
"Shit!" viskade jag när jag såg mitt hår. Flätan som jag haft under natten hade gjort mitt hår till en mardröm. Tur att jag inte var håröm.
"Har du packat allt?" frågade mamma när jag kom in i köket.
"Ja", svarade jag vresigt. Jag ville inte åka på någon jävla semester. Sitta i en sommarstuga hela sommaren med världens jobbigaste lillebror, jätte kul...
Jag satte mig ner vid bordet och fortsatte sura. Jag åt min skål med flingor under tystnad.
"Hej surpuppa", sa min lillebror när han kom in i köket.
"Väx upp, Lukas", svarade jag och önskade att jag var klar med frukosten.
"Jag fyller snart 10!" sa han, som om det var det coolaste i hela världen.
"Och jag är 16", sa jag och ställde mig upp för att gå. "Barnunge." tillade jag lågt.
Uppe på mitt rum la jag mig ner på sängen. Jag var så trött på honom! Han betedde sig som en jäkla femåring. Jag tog fram min mobil och skrev ett SMS till Amelia, min bästa vän.
Medan jag väntade på svar satte jag på musik på stereon. Avicii hördes i hela huset. När jag fick svar av henne var jag inte så irriterad längre, men jag var ändå glad över att ha något att göra.
"Vi ska åka", pappa var inne på mitt rum, han stod i dörren och väntade på mig.
"Okej", svarade jag och suckade. Dags för tortyr.
Jag satte mig i vår svarta BMW, Lukas satt redan där och väntade på att få irritera mig.
Efter ungefär en timme frågade jag:
"Vart ska vi?"
"Men, Elsa", sa mamma. "Kommer du inte ihåg Annies sommarstuga? Den vi brukade åka till om somrarna när du var liten?"
"Har vi varit där förr?" frågade Lukas.
"Vi har, inte du. Vi slutade åka dit när du föddes."
"Det stämmer inte", sa mamma.
"Jo, det gör det!" protesterade jag.
"Nej, vi hade bara inte tid då."
"Precis, så det var hans fel."
"Nej, Elsa", sa mamma bestämt. "Det är ingens fel, varför blir du så upprörd över det här?"
"För att..." svarade jag, men jag visste faktiskt inte själv. "Glöm det bara!"
Jag ignorerade deras frågor och koncentrerade mig på musiken i mina öron. Varför saknade jag det här stället så mycket? Jag funderade länge över frågan, men efter en halvtimme orkade jag inte längre, så jag somnade.
Bilmotorn tystnade och det var det som väckte mig.
"Vi är framme."
Jag öppnade ögonen och tittade på den välbekanta stugan. Den var som jag mindes den, röd med vita knutar, små fönster och en trappa i mörkt trä upp till huvudingången. Stugan hade tre sovrum, ett rum med dubbelsäng och två med enkelbäddar.
Jag gick direkt, av gammal vana, till rummet med utsikt över ängen. Allt var sig likt, till och med hästarna som brukade beta på ängen fanns kvar. Men något var fel, det var något som fattades.
"Vill du äta nu eller senare?" frågade mamma som kom in i rummet.
"Nu."
"Hur känns det att vara tillbaka, Elsa?" frågade pappa vid matbordet.
"Bra, antar jag", svarade jag.
"Det var tveksamt."
"Det var väl längesen jag var här", sa jag som förklaring och ryckte på axlarna.
Senare samma dag, på kvällen, gick jag ner till hästhagen. Hästarna gick lugnt runt och betade. Jag visslade lite för att försöka få uppmärksamhet från hästen som stod närmast. Han tittade upp och kollade på mig. Gräset i min hand lockade honom och han kom fram till mig. Jag gav honom gräset och klappade honom.
Jag stod tyst länge och bara klappade hästen. Solen började gå ner och jag funderade på att gå tillbaka till stugan. Sen hörde jag det, det lät som om det kom musik från skogen. Jag tittade ner mot skogsbrynet och upptäckte att det låg en sjö precis bakom träden. Jag följde musiken ner mot sjön.
När jag kom ut på stranden och fick syn på orsaken till musiken förstod jag varför jag tyckte att något var annorlunda.
"Jäklar!" viskade jag när jag mindes Oscar. Han var äldre nu, mycket längre, mycket mer... vuxen. Han dansade till musiken som han spelade och han dansade väldigt bra. Jag försökte följa hans rörelser och memorera dem, men han var för snabb.
Det var också något mer med Oscar Enestad, jag kände igen hans namn.
Jag tänkte inte på att Oscar kunde ha glömt mig, så när han vände sig om och såg mig brydde jag mig inte ens om att se skyldig ut över att jag spionerat. Han gick emot mig.
"Hej", sa han och jag blev chockad över hans röst, den lät annorlunda. "Det här är privat område."
Jag skulle precis svara när jag upptäckte en till sak.
"Är du med i The Fooo?" frågade jag.
"Ja", svarade han lite otåligt. "Skulle du kunna lämna, jag orkar faktiskt inte med massa fotografer och så just nu."
"Vad fan pratar du om, Oscar?" frågade jag.
Han höjde ögonbrynen och tittade på mig.
"Du minns mig inte, eller hur?"
"Varför skulle jag göra det?" frågade han och verkade förvirrad.
"För att när vi var fem år brukade vi smyga in hos hästarna utan tillåtelse, vi brukade stjäla glass från dina föräldrar och vi brukade leka kurragömma i skogen."
"Elsa?!" frågade han
"Vem mer har du gjort allt det med?" frågade jag sarkastiskt
Han gav mig en kram och jag kramade honom tillbaka.
"Du är lite äldre än vad jag minns dig", sa han när han släppte mig. "Ditt hår är längre och det är brunt."
"Det har alltid varit brunt, Oscar", retades jag med ett leende.
"Det är mörkare nu."
Vi gick till stereon som han spelat musiken ur och satte oss bredvid den.
"Du slutade komma hit", sa han lågt.
"Jag fick en brorsa", svarade jag och tänkte på Lukas. "och det var verkligen inte värt."
Oscar skrattade åt min kommentar. Hans leende fick mig att bli varm och jag rodnade, och jag rodnade inte ofta.
"Hur är det då?", frågade jag. "Att vara känd asså?"
"Sjukt." svarade han. "Alla fans, spelningar... Och grabbarna förstås."
"Jag är ingen 'foooer'", sa jag långsamt. "Så vilka är de andra?"
"Felix, Omar och Ogge."
Vi satt en stund och pratade om The Fooo, han berättade om hur det var att spela på Justin Biebers konsert och hur det var att ha fotografer runt sig hela tiden.
"Blir du aldrig... typ... galen?"
"Jo, det var därför jag åkte hit." Oscar blev tyst och jag märkte att lutade sig lite närmare mig. "Men när jag kom hit var det något som kändes fel, jag saknade dig."
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag höll tyst. Han lutade sig närmare och jag kunde känna hans andedräkt mot min kind.
"Elsa!?"
"Fan!" Jag hade glömt bort tiden. Klockan var mycket och jag hade fem missade samtal på mobilen från mamma.
"Vem är det?" frågade Oscar och ställde sig upp.
"Min mamma", suckade jag och tog Oscars hand. Han hjälpte mig upp, men sen släppte han mig. "Hon har väl dött av oro." muttrade jag.
"Jag borde kanske gå."
"Men vi ses väl imorgon?" frågade jag och blev plötsligt orolig.
"Om du får", svarade han och kliade sig i nacken.
"De behöver inte få veta något."
