Chocken spred sig i kroppen. Jag stirrade på tv-rutan där jag såg min skola försvinna i lågor. Jag fattade det inte. Branden kunde omöjligt vara en olyckshändelse. Men vem isåfall hatade skolan så mycket att de skulle tända eld på den? Och varför just min skola? Och varför kände Amelia till det här? Hade hon sett allt på en TV? Eller hade hon varit där och sett hur branden startade?
Nej, jag började bli paranoid. Jag fick helt enkelt fråga Amelia, när hon blev nykter nog att prata igen alltså
Melanie stängde av Tv:n. Hon satte sig ner på soffan, stum. Jag satte mig bredvid henne, lika tyst jag med.
Efter en stund sa Melanie lågt:
''Undrar hur de blir med vår föreställning nu...''
''Vad menar du?'' Frågade jag.
''Jo men hur ska vi dansa utan danssalar?''
Orden sjönk in och jag förstod att byggnaden jag sett inte varit våra vanliga lektionssalar, utan våra danssalar.
''Det får vi veta på måndag'', svarade jag.
Dagen därpå vägrade Amelia svara på några frågor.
''Jag har huvudvärk'', var det enda svar jag fick.
Så jag drog med mig Melanie ut på stan, bara för att ha något att göra. Vi sms:ade Tove och bestämde att vi skulle mötas på en galleria i centrum.
Det var en typisk tjej-dag. Inget drama, bara kompis-snack och annat sånt. Jag försökte undvika att dra upp branden, av någon anledning kändes det som ett känsligt ämne.
Vi skildes åt senare mot kvällen. Jag återvände hem till en sovande Amelia. Frågorna fick jag alltså ta imorgon.
''Vad gjorde ni i fredags kväll?''
Jag hade varit på Amelia sen hon vaknat på söndagsmorgonen. Jag visste att hon dolde nåt, men hon kunde inte undvika mig hur länge som helst. Tillslut skulle hon bli tvungen att svara.
Amelia suckade.
''Jag minns knappt nånting'', började hon. ''Vi drack och...''
Hon blev tyst.
''Och...?'' Jag väntade på att hon skulle svara.
''Jag strulade med Filip.''
Jag drog en suck av lättnad, samtidigt som jag blev en aning irriterad.
Jag var lättad, för att det hon hade dolt inte hade varit värre än strul. Helt ärligt hade jag misstänkt att Filip och hans 'gäng' hade haft nåt med branden att göra. Jag visste inte varför jag kände så, det var bara en känsla jag hade. Samtidigt var jag irriterad. Jag gillade inte att Amelia fortfarande umgicks med Filip. Varför kunde hon inte se att han flörtade med varenda tjej han träffade? Varför såg hon inte att han spanade in andra tjejer? Varför var hon så blind?!
''Och branden?'' Jag kunde inte låta bli att fråga.
''Vi såg lågorna på avstånd, vi gick dit men drog direkt igen. En grupp fulla ungdomar vid en brinnande gymnasieskola kan väcka onödiga misstankar.''
Jag förstod och nickade. Det kunde faktiskt se misstänkt ut.
Resten av dagen ägnade vi åt att se på film. En romantisk drama passade bra enligt Amelia, jag däremot kunde självklart inte låta bli att tänka på mitt misslyckade kärleksliv och Oscar.
Måndag morgon var ovanligt tyst. Jag och Melanie samlades med gruppen av elever som stod utanför våra nedbrända danslokaler. Det var en väldigt konstig stämning bland eleverna.
''Hallå!?'' Nästan alla elever vände sig om och tittade på Catrin. ''Skulle alla kunna lyssna på mig? Tack. Jo, som ni ser så är våra dans-och musiklokaler nedbrända. Men ni behöver inte oroa er, det här kommer inte påverka er dans-eller musikutbildning. Vi håller just nu på att fixa nya lokaler att dansa i. Ni som går musik får gå till era musiklärare och prata med dem om era lokaler. Danselever - följ med mig.''
Alla klasser som gick inrikting dans samlades i ett av de större klassrummen för att få information om våra nya lokaler.
Jag försökte hänga med, men eftersom det var en tidigt måndagsmorgon var det inte det lättaste. Jag fick med mig vissa saker som:
''Polisen vet inte hur branden startade... Ingen skadad... Lektionerna fortsätter som vanligt... Föreställningen blir fortfarande av... Nya lokaler... Base 23... Fler dansare...''
Jag slutade lyssna efter ett tag, jag tror tillochmed att jag somnade. Melanie var, konstigt nog, pigg och lyssnade uppmärksamt på vad Catrin sa.
Helt plötsligt började alla resa på sig. Jag ställde mig snabbt upp och försökte låtsas som att jag inte sovit.
Jag såg att Nathan flinade mot mig från andra sidan klassrummet, han måste ha sett mig när jag sovit.
Sköt ditt eget, hade jag lust att säga, men han var för långt bort för att höra mig.
Jag var på dåligt humör hela vägen till våra nya danssalar. Våra lärare ville att vi skulle se vart de låg och hur de såg ut innan vi började dansa i dem på riktigt.
''Vad hette stället nu igen?'' Frågade jag Melanie när vi gått i drygt tio minuter. ''Stället där vi skulle dansa, asså?''
''Base 23, tror jag'', svarade Melanie.
Jag nickade. Base 23 var en dansskola som erbjudit några av sina danssalar till oss under tiden som våra egna blev reparerade efter branden. Enda nackdelen var att de flesta där var professionella och vi skulle se ut som amatörer i deras ögon. Men men, hellre det än att vi skulle ersätta danslektionerna mot nåt annat ämne.
Catrin ledde oss genom en ljus och fräsch korridor. Det fanns dörrar med jämna mellanrum, jag undrade hur salarna såg ut innanför dörrarna.
Plötsligt slogs en dörr upp vid sidan av mig. Den brunögda killen som kom ut skrattade högljutt åt något innanför dörren. Hans hy hade en varmt brun nyans, vilket fick hans tänder att se ännu mer bländande ut. Hans skratt var pojkaktigt och bekant. Han vred på huvudet för att be om ursäkt för att vi nästan krockat. Förvåningen som spred sig i hans ansikte var uppenbar.
Det hade precis gått en sekund. En sekund sen jag insett att allt inte skulle bli så lätt på Base 23. Att se den här killen väckte ett minne. Jag mindes en sen sommarkväll. Med Oscars armar kring min kropp och en sjunkande sol hade han berättat för mig:
''Vi dansar på Base 23, jag och killarna. Det är där vi är när vi övar steg inför nästa spelning.''
Omar öppnade sin mun för att säga något, men jag gav honom inte chansen. Med snabba steg gick jag förbi Melanie och in i klumpen av elever, som - förhoppningsvis - inte lagt märkte till mitt och Omars snabba möte.
Men en person hade märkt. Melanie skyndade ikapp mig och tog tag i min arm.
''Va händer?'' sa hon förvånat med ett roat leende på läpparna. ''Killen skulle be om ursäkt och du springer din väg?''
''Bara glöm det'', sa jag lågt och hoppades att hon skulle förstå att jag inte ville prata om det.
Hon blev tyst, vilket gav mig tid att tänka.
Jag. Oscar. Samma byggnad? Av alla ställen i hela jävla Stockholm!? Om jag trodde på mirakel skulle detta vara ett fint exempel.
''Kan alla lyssna på mig?'' Catrin hade stannat och försökte få allas uppmärksamhet. ''I den här korridoren finns tre danssalar. Det är de här tre som vi fått tillåtelse att vara i. Så, jag vill att alla beter er och inget bråk med dansarna här. Förstått?''
Några nickade. Inte jag. Jag kunde inte garantera att jag inte skulle få ett (två, tre, fyra..) utbrott på Oscar.
''Bra'', fortsatte Catrin. ''Ettor - ni ska dit.''
Varför var jag ens förvånad?
Nu fanns det ingen återvändo. Jag skulle bli tvungen att träffa Oscar. Jag menar, hur lätt var det att undvika någon man skulle dansa i samma sal som?
Omöjligt, svarade en röst i mitt huvud när vi kom in i danssalen.
Poängen med att besöka Base 23 var att vi skulle kolla in salarna. Jag såg bara Oscar. Han stod på andra sidan salen med ryggen till, men i speglarna kunde jag se honom ändå. Han höll en vattenflaska i ena handen och den andra använde han till att rufsa till håret.
Röster spred sig i salen och han vände sig om för att se vilka som kommit in. Men hans blick fastnade på något, eller rättare sagt någon. Hans blick fastnade på mig. I det ögonblicket fanns inget annat än Oscars ögon som tittade på mig med förvåning.
Och jag insåg...
Allt fanns kvar.
Alla känslor och minnen.
Allt.
Mina känslor för Oscar hade inte ändrats.
Inte
Ett
Dugg.
