Jag stod helt still, tryckt mot väggen. Kevin vinglade på stället och verkade nästan inte märka av världen runtomkring honom. Han sträckte på huvudet och skulle precis titta sig omkring när han föll ihop på en bänk. En hög smäll hördes, därefter några sluddriga svärord och sist grymtningarna han gav ifrån sig när han försökte ta sig upp igen.
Amelia öppnade dörren till toan och frågade:
''Vad håller...'' Hon avbröt sig när hon såg Kevin på golvet.
Jag knuffade henne in på toan och låste dörren bakom oss.
''Tror du att han såg oss?'' frågade jag viskande.
Amelia skakade på huvudet, uppenbart förvirrad.
''Vad gör han här?'' Frågade hon. ''Förföljde han oss?''
Amelia var åtminstone inte lika full längre.
''Jag vet inte'', svarade jag. ''Men jag tror det.''
Jag suckade och sjönk ner på golvet på den trånga toan. Jag kunde verkligen inte sluta skaka. Skulle vi ringa polisen? Oscar? Mamma och pappa?
Jag och Amelia satt inne på toan i nästan tjugo minuter innan vi vågade göra något. Det var helt tyst utanför dörren. Kanske han hade gått?
Jag öppnade försiktigt dörren. Jag såg inte Kevin, så jag öppnade dörren lite till.
''Hallå!''
Kevin ropade på oss. Han ställde sig upp och hann gå ett steg emot oss innan han föll ihop. Jag ville bara springa in på toan och gömma mig, men då fanns det chans att vi skulle missa bussen.
Jag drog med mig Amelia ut på gatan. Vi gömde oss bakom ett hörn där vi fortfarande kunde se bussen komma.
''Elsa!?'' Kevin skrek rakt ut. Tänk om han visste vart vi var?
Just i det ögonblicket var jag så nära tårar. Jag höll hårt om Amelia och bara hoppades på att han skulle vända och gå.
Det var bara några minuter kvar tills bussen kom och Kevin gick fortfarande runt och letade. Tillslut verkade hans kropp ge upp, han föll ihop.
''Ska vi..?'' viskade Amelia. Hon började gå emot Kevin. Jag följde tyst efter och hoppades på att han inte skulle vakna.
När vi kom fram till honom såg han ut och ligga väldigt obekvämt.
Rätt åt honom..
''Elsa'', mumlade han. Jag blev så sjukt rädd att jag föll omkull. Amelia hjälpte mig upp igen, fast hon släppte mig inte. ''Fört...'' Fortsatte han grymta. ''Flörå... Förålt..'' Försökte han säga förlåt?
Bussen kom, så jag hann inte sitta kvar och lyssna.
''Skynda Elsa!'' ropade Amelia.
Jag stod kvar. Bussen väntade.
''Hallå!?'' Amelia fortsatte tjata.
Istället för att gå till henne gick jag fram till Kevin. Jag rotade i hans fickor och hittade en mobil. Jag gick in på SMS och skrev ett snabbt meddelande till hans mamma det stod:
'Är vid busstationen. Hämta mig.'
Sen gick jag därifrån, hoppades på att hon skulle komma och skyndade på bussen.
Klockan var elva på morgonen, men det kändes som om den var sju. Allt som hade hänt kvällen innan var en enda röra.
Jag hade glömt skicka sms till Oscar, så han hade ringt mer än åtta gånger. Jag skrev ett sms där det stod att jag glömde skriva igår kväll. Men Oscar gav inte upp, bara några sekunder efter att jag skickat smset ringde han upp mig.
''Hej'', svarade jag nyvaket.
''Du fattar väl att jag har varit jävligt orolig?'' Oscar var irriterad, det hördes.
Jag tänkte svara lite spydigt tillbaka, men ångrade mig.
''Förlåt'', svarade jag. ''Men det blev sent och...'' Skulle jag nämna det med Kevin? ''...Amelia spydde.'' Nej, inte nu. Jag visste inte om det var en så bra idé, jag ville inte att han skulle oroa sig ännu mer. Jag fick vänta tills nästa gång vi träffades.
''Okej'', Oscar verkade inte vilja vara sur på mig längre. ''Vi ses senare hoppas jag?''
''Det gör vi. Älskar dig.''
''Älskar dig, hejdå.''
Så la vi på.
Amelia vred lite på sig i sin säng. Hon verkade iallafall inte oroa sig för något. Inga föräldrar som hängde över en. Ingen pojkvän som verkade må dåligt. Hon hade semester nu. Jag hade haft semester, fram tills kvällen innan.
