Allt stannade upp. Hade jag hört rätt? Snälla säg att jag hade fel. Det fick inte vara sant...
Nej.
Snälla.
Nej.
Jag släppte inte Oscar med blicken, han kollade på mig som om han själv var ledsen. Det gjorde mig arg. Hur kunde han sitta där och låtsas att han brydde sig när jag just gjort slut? Bara sådär.
Smärtan av att just ha förlorat någon som betydde så mycket fick mig att tappa greppet totalt.
''Hur kunde du göra så mot mig!? Hur kunde du låtsas hela sommaren att du brydde dig om mig och sen bara... Har du utnyttjat mig hela sommaren?'' Jag gav honom ingen chans att svara. ''Du hade tråkigt, eller hur? Du hade ingenting bättre för dig så du utnyttjade din barndomsvän för din egen skull. Jag litade på dig, Oscar.''
Jag kunde inte prata längre för jag kände en klump växa i halsen. Istället ställde jag mig upp och gick därifrån med snabba steg.
Jag brydde mig inte om att jag lämnade Oscar sårad. Han hade sårat mig mycket värre. Jag hörde att han följde efter och ropade något om "förklara". Men det fanns inget att förklara. Han utnyttjade mig. Slut på historien.
Jag smällde upp dörren och gick in i vardagsrummet där Amelia satt med resten av killarna.
''Vi går.''
Amelia såg en aning förvirrad ut men ställde sig kvickt upp och följde med mig ut igen.
Jag mötte Oscar på vägen ut och vägrade ta ögonkontakt. Han försökte stoppa mig från att gå, men jag drog mig undan. Med en hård smäll stängde jag dörren bakom mig och lämnade Oscar.
''Gjorde han slut? Bara... Så.'' Hon knäppte med fingrarna.
Jag nickade. Inte en tår hade fallit ner för min kind, men jag mådde sämre än vad jag mått i hela mitt liv. Jag var inte bara ledsen, jag var djupt sårad och deprimerad. Jag försökte forfarande förstå vad som hänt. Den gulligaste killen jag någonsin känt, min bästa barndomsvän och enda kärlek, hade utnyttjat mig en hel sommar. Alla ord, alla kramar, all kärlek... Allt var bara skådespeleri.
''Han utnyttjade mig.''
Det var plågsamt att tänka, men att säga det högt, det var fruktansvärt. Jag ville bara lägga mig ner under täcket och slippa alla känslor och minnen.
''Du älskade honom'', sa Amelia enkelt men sorgset. Orden stämde inte helt.
''Älskar'', rättade jag henne. Jo, jag älskade honom fortfarande. Att glömma honom skulle bli extremt mycket svårare än med Alex. Oscar var unik. Han var den enda jag ville ha.
''Hur illa utnyttjade han dig?'' Amelias fråga förvirrade mig lite. ''Jag menar... Var det seriöst mellan er? Asså, låg han med dig?''
Jag svarade inte. Jag nickade inte heller. Jag gav henne bara en blick som förklarade allt. Hon öppnade munnen av chock och ilska, men sa inget. Hon verkade inte hitta några ord som var tillräckliga. Hon satt tyst tills hon tillslut kom på något som hjälpte. Amelia gav mig en kram. Hon förstod att jag inte orkade prata. Allt jag behövde var stöd och det hade jag, tack vare henne.
Vi satt tysta länge. Jag kände mig inte ledsen längre, men jag var inte glad heller. All sorg var borta, även all lycka, all ilska och all förtvivlan. Allt var borta. Det som fanns kvar var en känslolös tjej på 16 år.
Samtidigt kom mamma, pappa och Lukas hem. Det fick mig att rycka till. Vad skulle jag göra? Sanningen? Nej. Lögn? Nej. Delvis sanning? Okej.
''Vad ska vi säga?'' Frågade Amelia.
''Vi säger att jag och Oscar gjorde slut för vi kände att det inte skulle hålla mellan oss. Jag mår bra men orkar inte prata om det.''
Okej, de fem sista orden var det enda som stämde in på sanningen. Allt annat var en lögn, för jag mådde inte bra och anledningen till att jag och Oscar gjorde slut..
''Kan jag komma in?''
Mamma knackade på dörren och gick in utan att vänta på svar.
Hon stannade till när hon såg våra ansikten.
''Stör jag kanske?''
Jag tittade på Amelia för att slippa förklara själv.
''Elsa och Oscar har gjort slut.''
Det syntes tydligt att mamma inte hade förväntats sig det. Hon öppnade munnen men jag avbröt henne innan hon hunnit säga något.
''Jag vill inte prata om det'', var det enda jag sa.
Mamma nickade och verkade förstå.
''Okej'', sa hon. ''Men maten är snart klar, ät gärna med oss. Om du vill.''
Hon gav mig en lätt kram innan hon gick ut genom dörren, troligen för att berätta för pappa.
''Vad händer nu då?'' frågade Amelia lågt.
''Jag ska lägga allt bakom mig, jag ska glömma den här sommaren. Jag ska också fokusera på skolan och aldrig, aldrig någonsin, lita på en kille igen.''
Först då insåg jag att jag faktiskt var tvungen att bo i samma stad som Oscar. Vad fan skulle jag göra om jag träffade honom på stan? Låtsas att jag inte visste vem han var? Låtsas att sommaren aldrig hänt? Sen kom jag på att det var Stockholm jag skulle bo i och chansen att stöta på honom var minimal.
Jag åt ingenting på resten av dagen.
Morgonen därpå var dämpad när alla packade sina väskor. Jag hade bokstavligt inte sovit nånting på hela natten och var därför dödstrött.
Jag satte mig i bilen innan nån annan ens packat färdigt. Jag orkade bara inte. Vad jag inte orkade kunde jag inte riktigt svara på. Jag visste bara att det var mycket jag inte orkade med och att stanna här var en av dem.
Jag lutade huvudet mot bilfönstret, blundade och försökte glömma, eller åtminstone komma på andra tankar. Det funkade inte.
Mamma, pappa, Lukas och Amelia trängde sig in i bilen efter nästan tio minuter. Ingen sa ett ord när pappa startade bilen och körde ifrån den platsen som började som ett paradis och slutade som ett helvete.
