Första veckan i skolan gick förvånansvärt snabbt. Ju mer skolarbete vi fick, ju mindre tänkte jag på Oscar. Vilket självklart var en liten lättnad för mig.
Jag och Melanie umgicks mest med tre härliga tjejer som hette Clara, Linnéa och Elin. De var väldigt lätta att umgås med och tog inte illa upp när man skämtade med dem.
Jag hade även haft tur med Nathan. Han hade knappt sagt ett ord till mig. Det hade väl hänt att han kommit med en irriterande kommentar då och då, men värre än så var det inte. Life was good.
Min andra skolvecka började utan några större händelser under helgen, förutom ett matkrig mellan mig och Amelia på lördag kväll.
Måndag gick...
Tisdag gick...
Onsdag....
Det var sista lektionen, alltså teoretisk lektion i dans.
Catrin stod framför klassen och berättade om en föreställning vi skulle sätta upp längre fram.
''Jag vill att vi ska använda alla danslektioner framöver för att skapa en koreografi och lära oss den.''
Hon pausade innan hon fortsatte.
''Teaterklasserna håller på att skriva ett manus tillsammans. Musikklasserna kommer göra musiken och vi kommer dansa. Det här är ett stort projekt eftersom alla klasser i er årskurs är med.''
Jag kände direkt av mina fjärilar i magen, som inte bara betydde längtan och upprymdhet utan också extrem nervositet. Jag hade faktiskt lite svårt för att stå på scen och om man var en dansare var det inte bra, inte alls.
Äsch, tänkte jag i ett försök att dämpa min scenskräck. Jag skulle klara detta.
Helgen kom snabbt. Jag satt på min säng och kollade på Amelia som sprang runt och spred kläder överallt. Hon skulle ut med Filip och några fler.
Jag gillade fortfarande inte att hon hade kontakt med Filip. Jag visste, med säkerhet, att han inte var intresserad av ett förhållande med Amelia. Med andra ord - han ville ligga med henne.
''Jag vill ju vara sexig'', sa Amelia och rotade i en hög med kläder på golvet. ''Men inte för mycket... Jag vill ju inte ge fel intryck.''
Jag suckade. Amelia hade inte lyssnat på mig när jag varnat henne för Filip. Jag visste att hon skulle bli sårad och det skulle inte bli kul att se.
''That's it'', sa hon när hon hittat sin outfit för kvällen.
Hon var, som vanligt, perfektion när hon var klar med smink, hår och outfit.
''Jag drar nu'', sa hon till mig innan hon klev ut genom ytterdörren.
''Lycka till'', ropade jag efter henne och hoppades att hon skulle inse att Filip var fel för henne.
Dörren slog igen bakom henne och lämnade mig ensam med inget annat än tystnad. Jag ställde mig upp och gick ut till köket. Där stod jag bara still tills jag gick ut till vårt vardagsrum. Jag var så sjukt rastlös. Jag la mig ner i soffan och tog fram min mobil. Scrollade igenom Instagram, Twitter och Facebook. Inget, som vanligt.
Jag suckade. Va fan skulle jag göra? Klockan var inte så mycket och jag var ensam hemma på en fredagskväll.
''Nu är det fredagsmys...'' Sjöng jag lågt och falskt för mig själv.
Till min räddning fick jag ett sms. De var från Melanie och hon skrev:
'Hej, va händer?'
'Absolut ingenting', skrev jag till svar.
'Samma här. Vill du hitta på något?'
Jag svarade enkelt och lite nonchalant 'visst' fast egentligen var jag överlycklig. Min fredagskväll var räddad från dåliga serier och den tysta ensamheten.
En halvtimme senare satt jag och Melanie i min soffa och snackade. Det fanns allt möjligt att prata om. Skolan, dansen, skvaller, killar - precis allt. Dock undvek jag ämnet killar, helt ärligt undvek jag allt som fick mig att tänka på Oscar. Men då kom frågan.
''Vem är den här killen du tänker på hela tiden?''
Jag tittade upp på Melanie som tittade tillbaka.
''Du behöver inte säga nåt till mig, men du behöver prata med nån iallafall.''
Jag tänkte över det Melanie sagt och insåg att jag ville berätta för henne. Hon skulle förstå, de visste jag. Jag kunde lita på henne, de visste jag också.
''Det är komplicerat'', började jag. ''Hans namn är Oscar...'' Och så började jag berätta om hur vi träffats, vår snabba romans och mina starka känslor. Jag undvek det faktum att han var typ känd. Det var ingen viktig detalj och skulle bara komplicera saker. Jag berättade om att hans vänner hade kommit. Vi hade haft hur kul som helst och sen en kväll, eller rättare sagt den kvällen - bang! Allt sprack.
Jag berättade om Kevin och min idiotiska handling när jag skrev till hans mamma. Vad fan va de för fel på mig? Kontakta en full främlings mamma? Jag måste ha druckit lite för starka grejer den natten.
Men Melanie satt tyst och lyssnade. Hon avbröt mig inte en enda gång för att fråga:
'Varför gjorde du så?'
Eller:
'Det var dumt gjort.'
Jag avslutade allt genom att berätta för henne om den morgonen jag träffat Oscar.
''Därför har jag varit lite frånvarande'', förklarade jag.
Det blev tyst. Melanie sa ingenting på en stund, hon satt tyst och verkade tänka. Tillslut öppnade hon munnen och sa:
''Jag tycker helt ärligt att du borde prata med honom. Du kommer inte kunna slappna av förrän ni fått ett riktigt avslut. Sen är han ju skyldig dig en förklaring, eller hur?''
Det Melanie sagt hade påverkat mig starkt. Hon hade övertygat mig. Jag skulle prata med Oscar, jag ville veta vad som hade gått fel.
Jag låg i min säng och tänkte på bästa sättet att få tag på Oscar. Det var nog inte hur lätt som helst eftersom han troligen tillbringade all sin tid i nån studio. Men jag skulle försöka.
Melanie låg i Amelias säng. Jag visste inte om hon sov, jag visste bara att det var sent och Amelia hade inte kommit hem. Jag hade försökt ringa, men självklart hade jag inte fått nåt svar.
Precis när jag bestämde mig för att försöka sova öppnades dörren till lägenheten med en smäll. En inte helt nykter Amelia kom instaplande i lägenheten.
''Fan va de brinner'', nästan skrek Amelia.
Både jag och Melanie ryckte till. Amelia kom in i sovrummet.
''Asså det är sjukt'', fortsatte hon. Varken jag eller Melanie fattade nåt av de hon sa.
''Vad menar du?'' Frågade jag och tänkte att hon bara pratade strunt.
''Det brinner i en byggnad nära centrum'', sa Amelia tydligt, som om jag och Melanie var efterblivna.
''Va säger du!?'' Melanie hoppade upp ur sängen.
Jag var fortfarande skeptisk.
''Värsta branden på flera år'', mumlade Amelia, som nu verkade bli sömnig efter kvällen. ''Titta på TV:n.''
Melanie och jag gick ut till vardagsrummet medan Amelia la sig i sin säng med kläderna på. Jag slog på TV:n och det första jag såg var lågor. Extremt höga lågor flammade upp mot himlen och lämnade en byggnad kvar i askor. En reporter stod och rapporterade om branden.
''Brandmän från flera olika brand-stationer har ryckt ut och tillsammans försöker de nu ta kontroll över branden. Inga skadade har rapporterats eftersom skolan stod tom.''
Jag blev kall inombords. Jag tittade på byggnaden och insåg att jag kände igen den stora tegelbyggnaden. De två träden utanför var också välbekanta och även bänken som stod mellan dem.
''Melanie'', sa jag lågt.
''Ja?'' Hon tittade på mig och verkade förvånad av mitt ansiktsuttryck.
''Det där är vår skola.''
