Att se hans ögon stirra på mig sådär gjorde ont. Vart jag än gick kändes det som att han följde efter. Han fanns överallt.
''Går det bra?'' Amelias röst väckte mig ur mina tankar.
''Aa'', svarade jag och tittade snabbt bort från affischen. Amelia missade det inte.
''Här i Stockholm verkar de finnas överallt'', sa hon och syftade på affischen på väggen.
''Mm'', muttrade jag lågt. Det var inte bara affischen som fick mig på dåligt humör. I musikaffären på andra sidan gatan såldes deras album och de fanns på hälften av alla tidningar på Pressbyrån.
''Tur att de inte är här, personligen asså.''
''Vi får väl se'', sa jag och fortsatte vara så negativ som gick.
Amelia verkade känna på sig att jag inte orkade va kvar längre så hon sa:
''Åhléns har ju en del fina grejer, ska vi dra dit?''
Jag nickade.
Vi gick ut ur shoppingcentret och över gatan, bärandes på våra påsar och kassar. Jag vägrade kasta en blick på musikaffären när vi gick förbi.
Åhléns låg inte långt bort så vi var snabbt framme. Inomhus var de svalt, solen som stekte på utanför hade redan hunnit bränna mig och Amelia.
Vi gick direkt till avdelningen där de sålde köksprylar, handdukar och annat viktigt.
När vi tittat en stund kom jag på en sak som jag tänkt på en del.
''Hur fick vi lägenheten så billigt egentligen?''
Amelia tittade upp och sen snabbt ner igen, jag hann se att hon rodnade.
''Amelia...?'' Något kändes inte helt rätt.
''Du får inte berätta för nån, ok?'' Jag nickade. ''Min mamma känner ägaren av lägenheterna och hon typ... Mutade honom.''
''Mutade?''
''Inga mer frågor!''
Jag tittade chockat på Amelia. Inte kunde väl..? Nej... Eller? Jag misstänkte att med "mutade" så pratade vi inte om pengar.
''Vilka söta skedar'', sa Amelia bara sådär och pekade på ett par rosa mini-skedar. Jag märkte på henne att hon ville byta samtalsämne för det här verkade besvärade henne.
''Vi kan väl kolla på kuddar till soffan?'' Frågade jag. Amelia tittade lättat upp när hon förstod att jag inte hade tänkt fråga ut henne. Trots det var jag fundersam. Hur kände Amelia till en sån sak? Hade hennes mamma berättat det för henne, bara sådär? Att muta någon på det sättet var inte bara fel utan också olagligt. Men jag svalde mina frågor och höll tyst - för Amelias skull.
Efter shoppingen hade vi bränt över 2000kr på dekorationer men också viktiga saker som handdukar, gardiner och kuddar.
Imorgon skulle vi dra till IKEA för att kolla in billiga möbler, då skulle även min mamma, pappa och Amelias mamma med upp. Amelias föräldrar var skilda och hennes pappa bodde i Skottland med sin nya (20 år yngre) fru. Amelia såg honom sällan, endast på loven.
''Jag tror inte jag lagt ner såhär mycket pengar på nåt annat än kläder'', sa Amelia och skrattade.
Vi satt på golvet i vårt framtida sovrum och blåste upp våra tillfälliga sängar, luftmadrasser.
''Det här tog en jävla tid'', sa Amelia otåligt innan hon ens hållit på i en minut.
''Glömmer man pumpen så får man använda munnen'', sa jag. ''Det tar längre tid att göra det själv.''
Amelia gav mig en nähäää-blick och fortsatte sedan blåsa.
Tid tog det men klara blev vi.
Klockan var kring elva då vi la oss på våra obekväma, jobbiga, irriterande madrasser. Amelia klagade dock mer än mig.
''Har du lust att prata om det?'' Frågade Amelia allvarligt och lågt. ''Oscar alltså.''
Jag suckade. Nån gång var jag ju tvungen att prata...
''I början av vårt...'' Jag tvekade. ''Förhållande... Märkte jag att det gick snabbt. Efter bara några dagar var det ganska seriöst. Men trots att det gick snabbt så kändes det så äkta.''
Jag hade inte märkt tårarna som börjat rinna. Första gången jag grät sen jag förlorat honom.
''Jag litade på honom, vi pratade om allt. Han lyssnade, tröstade och...'' Jag var tvungen att andas. Nån sorts panikkänsla som inte gick att beskriva smög sig på mig. ''Det var som om vi hade något unikt, inte bara ett vanligt förhållande. Han verkade förstå vad jag sa, inte bara orden utan också känslorna bakom orden. Ibland behövde jag inte ens säga något utan att han förstod.''
Amelia låg helt still. Ljuset utifrån gatan var det enda som lyste upp vårt sovrum.
''Han har förändrats'', sa jag lågt. Det gjorde ont att tänka på det. Bara tanken på att aldrig få känna att han skulle hålla om mig igen fick mig att kura ihop mig.
Jag ville inte släppa taget.
Jag tänkte inte släppa taget.
Han hade betytt för mycket.
Han betydde fortfarande för mycket.
Han var mer än en sommarromans.
Han var Oscar.
Han var killen jag älskade.
Han var den enda.
Du är den enda.
