''Kan du vänta här ett tag?'' frågade jag Amelia. Jag var tvungen att berätta för Oscar att jag inte kunde följa med ikväll.
''Varför?'' frågade hon och höjde på ögonbrynen.
''Jo'', började jag. Fast jag visste inte vad jag skulle svara. Att jag inte ville att hon skulle träffa min kille? Nån gång skulle de bli tvungna att träffas, varför inte nu?
''Kom med då.''
Vi gick på grusvägen påväg mot Oscars hus. Amelia visste fortfarande inte mer än att vi skulle till en granne.
''Du'', sa hon plötsligt och stannade. ''Har jag berättat om Felicia?''
''Felicia?'' undrade jag. ''Nej, vadå?''
Jag stannade också och kollade på Amelia.
''Du vet ju att hon tänkte gå på ett gymnasium i Stockholm?''
''Jo, jag har hört det.''
''Aa'', sa Amelia. ''Men hon kom inte in.''
''Seriöst!?'' Jag kunde inte fatta att det var sant. Hur mycket bättre kunde det här bli egentligen? ''Hur tog hon det?''
''Hon tröstar sig genom att gå på fester... Och konserter. Hörde du att hon skulle på The Fooo? Hon säger att hon känner dem, själv tror jag inte för en sekund på det.''
Vi hade börjat gå igen, men när Amelia nämnde The Fooo stannade jag upp.
''Aa, hon ljuger.''
Jag var lite arg för att Felicia utnyttjade killarna sådär.
''Förresten'', sa jag och kollade på Amelia. ''Hur känner du till The Fooo?''
''Skämtar du eller?'' frågade hon och kollade på mig som om jag var knäpp. ''Asså, de är kända, svenska och min kusin tjatar om dem typ hela tiden. Vi har ju till och med snackat om dem på matten en gång ju!''
Jag mindes svagt en mattelektion i slutet av 9:an. Vi hade suttit längst bak i klassrummet och Amelia hade visat en bild på dem. På den tiden hade jag inte en tanke på att Oscar var med i bandet. Jag och Amelia hade diskuterat svenska kändisar, vi hade bara nämnt The Fooo som hastigast.
''Det hade jag glömt'', mumlade jag.
''Antagligen'', sa Amelia. ''Men du, är vi framme snart eller?''
Jag tittade upp och såg att vi inte hade alls långt kvar att gå, jag kunde se taket på Oscars hus.
''Där'', sa jag och pekade på huset. Amelia tittade upp och jag antog att hon såg taket hon med.
Vi fortsatte gå och för varje steg blev jag mer nervös för hur hon skulle reagera när hon fick reda på att jag hade dolt en sån här sak för henne.
Vi kunde se gräsmattan nu.
''Du, det är en sak...'' började jag, men Felix avbröt mig.
''Hej Elsa!'' ropade han från altanen.
''Va fan?'' Amelia tittade på Felix och sedan på mig. På Felix. På mig. På Felix. ''Varför känner jag igen honom och varför har du inte sagt att det bodde en kille här?''
''Jo, jag försökte..'' Felix avbröt mig igen.
''Varför kommer ni inte in?'' frågade han och gick över gräsmattan emot oss.
''Felix Sandman!?'' Väste Amelia till mig är hon kom på vem han var. Hon var förbannad, och inte så lite heller. Jag ryckte diskret på axlarna innan Felix kom fram till oss.
''Hej'', sa han.
''Hej, Felix'', började jag. ''Ehm... Det här är Amelia.''
Amelia log ett sammanbitet leende.
''Ursäkta'', sa hon till Felix och drog med mig en bit bort. ''Så du har roat dig med honom hela sommaren. Utan att berätta för mig? Varför?''
Det var en hel del saker jag ville säga till henne just då, men istället sa jag:
''För det första - han är bara en vän. Och för det andra - jag visste att du skulle reagera såhär. Varför kan du bara inte va glad för min skull?''
Amelia sa ingenting, men jag såg att hon tänkte efter. Jag misstänkte att hon skulle fortsätta att hacka på mig, eller åtminstone fråga ut mig.
''Så.. Du har alltså inte träffat nån?'' frågade hon.
''Jo, men inte Felix'', erkände jag.
Amelia nickade och verkade försöka hindra sig själv från att anklaga mig för ännu en sak.
''Vem då?'' frågade hon nonchalant.
''Jag har faktiskt känt honom sen jag var barn. Men vi träffades i början av sommaren igen. Han heter Oscar.''
''Vänta nu'', sa Amelia. ''Det finns väl två Oscar i The Fooo, är det nån av dem?''
''Ska ni komma in eller?'' frågade Felix plötsligt och flinade. Han stod tillräckligt långt ifrån oss för att inte kunna höra vårt lilla gräl.
Jag gav honom en snabb blick som sa: 'Vi kommer snart'. Han vände sig om och gick upp mot huset.
''Det är Oscar Enestad, och ja, han är med i The Fooo. Men asså varför bryr du dig? Du har ju aldrig varit en som intresserat sig för band och popstjärnor förr.''
Amelia ryckte på axlarna.
''Jag antar att jag bryr mig eftersom min bästa vän har träffat en kille som är känd.''
''Vad spelar det för roll om han är känd eller inte?''
''Han är ju Oscar Enestad...'' började Amelia, men jag avbröt henne.
''Så vad? För mig kommer han alltid bara vara Oscar - min bästa barndomskompis, bästa killkompis och dessutom pojkvän. Alla andra kanske ser honom som känd, men inte jag.''
Amelia blev tyst. Jag förstod att hon först nu insåg hur mycket han betydde för mig.
''Förlåt'', sa hon tillslut. ''Men du kunde väl åtminstone sagt nånting om honom?''
Nu var det min tur att få skuldkänslor.
''Ja, förlåt'', sa jag lågt. ''Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag aldrig sa nåt.''
''Det är lugnt.''
Vi log mot varandra och jag blev plötsligt påmind om att vi stod på Oscars gräsmatta.
''Följ med'', sa jag och började gå upp. ''Och bara så du vet, Omar och Ogge är också där.''
''Ingen vuxen?'' frågade hon och höjde på ögonbrynen.
''Nej, killarna tog tåget från Stockholm in till stan och sen bussen ut hit.''
Amelia nickade.
När vi kom in såg vi att alla satt med sina mobiler i händerna. Oscar tittade upp och log mot oss. Hans blick dröjde sig kvar ett litet ögonblick hos Amelia. Jag kände ofrivilligt av lite svartsjuka, men det försvann direkt när Oscar kom fram till mig och tog mina händer.
''Hej, Elsa'', sa han och kysste mig på kinden. Han sträckte på sig och kollade på Amelia. ''Hej. Amelia va?''
Hon nickade och log.
''Jo'', började jag och Oscar vände sin blick mot mig. ''Nu när Amelia kommit så tror jag inte att jag kan följa med ikväll, men en annan kväll okej?''
''Vadå följa med?'' Amelia blev genast nyfiken.
''De ska ut ikväll'', förklarade jag. ''Och jag hade först tänkt följa med men nu..''
''Kan inte vi följa med då?''
''Jo...'' sa jag, fast jag tvekade. Att jag skulle smita ut var okej, men jag ville inte riskera att Amelia hamnade i trubbel.
''Äsch, ge dig nu!'' klagade Amelia. ''Vi smiter ut, har kul och tar vårt straff senare.''
Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade inget val.
''Visst'', sa jag motvilligt. Jag ville verkligen inte att Amelia skulle få problem och bli tvungen att åka hem igen.
Äh! Amelia hade rätt, jag oroade mig för mycket. Men egentligen, hur illa kunde det gå?
