När jag kom tillbaka till stugan satt alla och åt lunch.
"Jaha, nu kom..." Mamma avbröt sig mitt i meningen när hon såg mig. "Är det hö du har i håret?" frågade hon istället.
Shit.
Jag gick till spegeln som fanns i hallen för att se hur illa mitt hår såg ut. Knuten som jag satt upp håret i samma morgon höll på att åka ur och, som mamma sagt, hade jag hö i håret.
"Jag var hos hästarna", svarade jag som ursäkt. Jag gick inte tillbaka till matbordet utan tog en dusch istället.
"Bra", sa mamma när jag kom ut ur duschen. "Ät något så åker vi in till stan sen."
Jag nickade och började gå mot köket. Vänta... In till stan? Vad menade hon? Jag stannade upp och frågade:
"Vad menar du?"
"Jag hade tänkt att vi skulle spendera en eftermiddag i stan. Vi ska gå på ett litet café och vi kan gå lite i affärer om du vill det."
"När kommer vi tillbaka?" frågade jag och tänkte på Oscar.
"Det beror på", svarade hon. "Nån gång ikväll."
Jag protesterade. Aldrig. Jag tänkte inte missa en kväll med Oscar för det här!
Men, som den irriterande människa som min mamma var, fick hon sin vilja igenom.
"Det här är en familjesemester!" hade hon sagt när hon blev trött på tjafset. "Du ska med!"
Hela bilresan dit satt jag och surade. Nej, inte surade, jag var förbannad! Jag skulle missa flera timmar med Oscar pågrund av det här! Tänk om han inte ville se mig efter det här? Om det var så skulle jag med glädje slå sönder Lukas, för det var han som kommit med idéen att åka in till stan.
Jag sa nästan inte ett ord på hela eftermiddagen. Jag gick bara efter de andra och surade.
När klockan var kvart över åtta på kvällen klarade jag inte hålla tyst längre.
"Kan vi dra hem snart eller?" frågade jag pappa.
"Vi ska bara kolla i några affärer till", svarade pappa.
Jag orkade inte mer.
"Jag tänker inte gå i en enda jävla affär till!" nästan skrek jag. "Jag sätter mig i bilen. Hit med nyckeln."
Pappa såg både arg och chockad ut.
"Då stannar du hemma nästa gång", var det enda han sa och kastade bilnyckeln till mig. Jag skyndade där ifrån.
Jag kom fram till bilen och satte mig i baksätet. Jag var så jäkla förbannad! Jag kunde inte fatta att jag hade missat en kväll med Oscar! Han kommer aldrig vilja se mig igen, tänkte jag och blundade. Jag orkade inte gråta, jag orkade inte, istället blundade jag och väntade på sömnen.
När vi kom tillbaka hem till stugan igen var klockan kvart i nio. Jag gick till stranden, men Oscar var inte där. Jag gick också till ladan, men som jag trodde var han inte där heller.
Jag gick långsamt tillbaka till stugan. Vad skulle jag göra? Jag var tvungen att förklara för honom, men hur? Han ville troligen inte träffa mig så det skulle bli svårt.
"Hey!" Oscars röst hördes från hästhagen. Jag blev så glad att jag nästan sprang till honom.
"Oscar!" sa jag lättat, han var nog inte arg på mig.
Där tog jag fel.
När jag kom fram till honom såg jag att han inte såg glad ut, inte alls.
"Vad är det?" frågade han.
"Du, förlåt", sa jag snabbt. "Du måste lyssna på mig nu." Han höjde ett ögonbryn och tittade otåligt ner på mig. Jag förklarade vad som hade hänt, allt förutom varför jag så gärna ville träffa honom.
När jag var klar var hans blick förstående, inte irriterad. Det var en av de saker som jag tyckte så mycket om med honom, han förstod så lätt.
"Du borde kanske ta mitt nummer", sa han och nu log han. "så att du kan skriva och säga till om du inte kan ses."
Jag skrattade.
"Bra idé", sa jag och gav honom min mobil så att han kunde lägga in sitt nummer.
"Klart", sa han och gav tillbaka mobilen till mig. Jag tittade på skärmen.
'Oscar <3' stod det. Varför hade han skrivit till ett hjärta? Betydde det nånting? Jag fick iallafall fjärilar i magen.
"Jag tror att jag måste gå", sa han. "Syrran blir galen på mig annars."
Jag nickade och tänkte precis säga "godnatt" när han avbröt mig med en kram. Det var svårt att säga om kramen var vänskaplig eller kärleksfull för hans händer låg väldigt lågt på min midja, nästan för lågt.
"Godnatt", viskade han lågt.
"Godnatt", viskade jag tillbaka.
Han släppte mig, men jag ville inte släppa honom.
"Vi ses", sa han och log.
Hans leende måste vara det vackraste leendet som finns, tänkte jag.
Jag nickade och han gick.
Den kvällen hade jag svårt för att sova, så jag skrev ett sms till Amelia. Jag berättade om allt, förutom om Oscar. Av någon anledning ville jag inte att hon skulle få veta om honom, inte riktigt än.
'Tycker synd om dig, önskar att jag kunde komma' fick jag till svar. 'Saknar dig' skrev hon i ett nytt sms.
'Saknar dig också' svarade jag henne.
'Go natt' skrev jag också.
'Natta' skrev hon.
