''Är du klar?'' frågade Amelia kvart över elva. Vi var tvungna att dra väldigt sent för att mina föräldrar inte skulle komma på oss.
''Snart'', sa jag och drog på mig en svart skinnjacka och vi smög ut. Det påminde mig lite om den dagen jag smet hem till Oscar. Då hade vi varit helt ensamma...
''Skynda dig'', viskade Amelia och avbröt min flashback.
På vägen till Oscars hus frågade Amelia:
''Hur seriöst är det mellan er egentligen?''
Vad skulle jag svara på det?
''Jag älskar honom'', sa jag enkelt. Det verkade vara den enklaste förklaringen av vårt förhållande.
''Vänta nu!'' Amelia stannade upp. ''Har du sagt till honom att du älskar honom?'' Hon betonade ordet 'sagt'.
''Ja.''
''Och han har sagt att han älska dig också?'' Ännu en gång betonade hon ordet 'sagt'.
Jag nickade.
''Så jävla gulligt'', sa Amelia.
Jag skrattade och himlade med ögonen, men jag höll med - det var gulligt.
''Men du'', sa Amelia och blev allvarlig. ''Han utnyttjar dig väl inte?''
''Nej!'' Det var jag säker på. Tanken på att Oscar skulle utnyttja mig var inte rimlig. Så mycket som han stöttat mig, både som liten och stor, visade att han brydde sig.
''Är du säker? Jag menar, han...''
''Amelia!'' avbröt jag. ''Han är inte sån. När jag var liten var han min bästa vän och jag är ganska säker på att han inte förändrats.''
''Okej, ville bara va säker. Du vet att du är min syster, va?''
''Aa, tack'', sa jag. Det var skönt att veta att hon brydde sig, oavsett vad, precis som Oscar.
''Så det är verkligen seriöst mellan er?''
Jag nickade.
''Men det har ju gått så fort!''
Hon hittade hela tiden något att klaga på.
''Jag vet, jag har tänkt på det, men jag tror inte att det blir ett problem för oss. Vi har känt varandra sen vi var små - det är en fördel.''
Det blev tyst och det enda som hördes var våra fotsteg mot vägen. Det var inte alls långt kvar, vi kunde se taket på huset.
''Vad tror du att vi ska göra ikväll?'' frågade Amelia. ''Jag känner varken nån av dem!''
''Ta de lugnt, de är inte farliga. Och när det kommer till vad vi ska göra så vet jag faktiskt inte.''
Vi gick upp för gräsmattan och fram till ytterdörren.
''Det var på tiden'', sa Felix när vi kom innanför dörren.
''Vi kom iallafall, så klaga inte'', retades jag.
Oscar kom fram till mig och gav mig en kram.
''Bäst att vi skyndar oss.''
Bussen var tom när vi kom in. Vi tog platser nästan längst bak i bussen.
''Va ska vi göra ikväll?'' frågade jag.
''Ni får se'', svarade Felix retsamt. Jag himlade med ögonen. De vägrade berätta vad vi skulle göra.
Under tiden vi åkte in till stan märkte jag att Oscar var väldigt tyst. Han sa nästan inte ett ord på hela resan. När jag tänkte på det hade han varit ovanligt tyst ända sedan igår. Jag skulle fråga honom vad som var fel, men jag ville vara ensam med honom och det var svårt i en buss.
Vi kom fram till busstationen och gick av bussen.
''Visa vägen, Enestad'', sa Omar. Oscar började gå och vi andra gick med. Ingen annan verkade märka av hans tysthet. Om det inte var så att de visste vad som var fel men låtsades att allt var bra. Hursomhelst så skulle jag fråga honom.
Kvällen blev väldigt lyckad. Vi hängde utanför en pub och snackade nästan hela tiden. Då och då snubblade någon full förbi och vi var tvungna att hålla oss för skratt. Till och med Oscar verkade slappna av, han satt bredvid mig på en bänk och höll min hand.
''Någon som vet vad klockan är?'' frågade Omar.
''Kvart över ett'', svarade Felix.
''Vi kanske borde dra'', sa Ogge. ''Om Daff...''
''Chilla'', sa Felix och avbröt Ogge. ''Daff är inte här och vad han inte vet dör han inte av.''
''Ogge har en poäng'', sa Oscar. ''Om Daff ringer vid ett imorgon och vi sover kommer deg nog vara misstänkt.''
''Ska vi dra då eller?'' frågade Omar.
Alla tittade på mig och Amelia. Vad skulle jag svara? Själv ville jag stanna längre, men om killarna var tvungna att åka...
''Vi kan stanna om ni åker.'' Amelias lösning var perfekt.
''Ja, vi klarar oss själva ett tag'', instämde jag.
Av nån anledning såg Oscar inte ut att gilla idén, men han fick stå ut med det. Åtminstone en kväll.
''Är ni säkra?'' frågade han och kliade sig i nacken.
Jag nickade.
''Jaha, bli inte för packade bara.''
Oscar retades, men jag hörde att han faktiskt menade lite allvar.
''Va inte så orolig nu'', sa jag och kramade honom. Han la sina händer på min midja och jag sträckte på mig för att kyssa honom. ''Jag kan skriva när vi kommer hem igen.'' Retades jag. Oscar himlade med ögonen.
''Ta det bara lite lugnt, ok?''
''Visst'', sa jag med spelad tjurighet i rösten.
''Ska vi stå här hela natten, eller?'' frågade Omar retsamt. Jag räckte ut tungan åt honom och släppte Oscar.
''Vi ses imorgon'', sa jag. Oscar flinade.
''Det hoppas jag.''
Jag slog till honom på armen.
''Ge dig'', sa jag och fick Oscar att skratta.
''Bussen går om fem minuter'', sa Ogge.
''Då måste vi skynda oss'', sa Felix.
Jag och Amelia sa hejdå till killarna. De skyndade därifrån för att hinna till bussen medan jag och Amelia stod kvar och såg dem försvinna.
Plötsligt vände sig Amelia mot mig och frågade med ett leende:
''Vart ligger närmaste klubb? Jag vill ha kul!''
