Den eftermiddagen kom inte Amelia hem. Jag var inte orolig, hennes MyStory uppdaterades ständigt och visade bilder på henne och 'blä'. Inte förrän jag skulle lägga mig kom hon hem. Hon bytte om till sovkläder utan ett ord och la sig sedan i sin säng. Jag släkte lampan, som jag använt när jag läst, och drog sedan täcket ända upp till hakan. Jag somnade med en gång.
*Pip* *pip* *pip*
Va fan...?
*pip* *pip*
Jag letade yrvaket efter snoozeknappen. Min hand trevade över nattduksbordet och lyckades slutligen hitta den förbannade väckarklockan. Jag drog täcket över mitt huvud och försökte somna om - 10 minuter till gjorde inget.
''Elsa?'' Jag ryckte till och suckade.
''Vaaaaad...?'' Frågade jag sömnigt och lite irriterat. Jag avskydde verkligen morgnar.
''Klockan är halv nio och du börjar väl nio på fredagar?''
''Va?'' Den här gången satte jag mig våldsamt upp i sängen, klarvaken. Hur kunde klockan redan vara så mycket. Jag kastade en blick på väckarklockan och mycket riktigt visade den 08:27.
Jag slängde av mig täcket och tände lampan i rummet. Jag gick fram till garderoben och valde hastigt ut en enkel outfit. Svarta jeans, en ljusgrå, långärmad tröja och en stickad sjal i vitt. Mitt hår satte jag upp i en slarvig knut och sminket gjorde jag på 5-10 minuter. Jag hann inte med frukost. Jag borstade mina tänder och lämnade sedan lägenheten. Först då märkte jag att Amelia inte var där. Hon måste ha gått när jag gjorde mig iordning.
Jag småsprang fram till tunnelbanan. Det gick ett tåg tio i nio och det var precis så jag hann med det. Pulsen dunkade i bröstet även när jag satt mig ner. Jag var stressad. Varje gång tåget stannade och människor gick på och av suckade jag otåligt.
Klockan var fem minuter i nio då jag kom fram till min station. Jag klev av och skyndade ut i trängseln. Det blåste ute och kylan stack i mina kinder. Som tur var hade jag inte långt till skolan från tunnelbanan och var framme vid mitt skåp i samma tid som första lektionen började. När jag kom in i klassrummet hade inte alla satt sig än.
Lättad suck.
När vi äntligen begav oss mot Base hade det börjat regna. Jag, Melanie, Elin och Klara stod alla under Linneas paraply. Egentligen fick vi inte plats, men vi trängdes under det ändå. Precis när vi kom fram började det ösregna och vi sprang tacksamt in i den torra byggnaden.
Det började bli en vana att dansa på BASE23. Flera av dem jag mötte i korridoren var bekanta vid det här laget, vissa kunde jag till och med namnet på. Dock såg jag aldrig Oscar mer än i de sekunder han var i danssalen samtidigt som oss. Idag var inget undantag.
Jag kom in i danssalen och såg Oscar öva på en koreografi som jag började känna igen nu. Plötsligt slog en tanke mig - varför var ingen av dem på skola? Omar borde ju egentligen vara i Göteborg, eller hur? Jag la på minnet att jag skulle fråga Oscar om det nästa gång vi hade tid att ses.
''Elsa?'' Jag tittade bort från killarna och såg Klara vänta på mig vid dörren till omklädningsrummet. ''Kommer du?'' Hennes blick växlade mellan mig och killarna. Hon gillade nog dem mer än vad hon ville erkänna.
Jag kände Katias - om jag mindes hennes namn rätt - blick i ryggen när jag nickade och stängde dörren till omklädningsrummet bakom mig.
''Varför är vi alltid här först?'' Frågade Linnea när vi bytte om. Det var bara hon, jag, Melanie, Klara och Elin här än så länge. Melanie gav mig en road blick, men sa inget.
''Titta inte på mig!'' Sa Klara när Elin och Linnea gav henne menande blickar. ''Det är Elsa som alltid tjatar om att vi ska gå.''
Allas blickar vändes mot mig. För en sekund övervägde jag att berätta för dem. Kanske inte hela historien då, men iallafall den delen med att jag kände Oscar. Jag hann inte säga nåt, för resten av mina klasskamrater kom.
Jag var klar med att byta om före alla andra. Jag brydde mig inte om att vänta på någon annan. När jag klev ut i danssalen märkte jag direkt att något var fel. Musiken spelade, men tre av fyra av killarna stod still och stirrade på dörren ut ut salen.
''Oscar, va fan håller du på med?'' Ingen lyssnade på Katia, definitivt inte Oscar.
Med raska steg gick han mot gruppen av killar som stod i dörröppningen och tittade förvirrat på honom. Jag visste vad det här handlade om.
Oscar tog tag i Nathans skjorta i ett hårt grepp. Upprörda röster hördes från Katia, lärare och elever. Felix tog några försiktiga steg framåt, nästan som om han försökte avgöra om han skulle stoppa Oscar eller inte. Nathan verkade överraskad, för han bråkade varken tillbaka eller såg arg ut. Jag var orolig. Jag visste vad Nathan kunde göra. Oscar var ingen dålig kille och - så vitt jag visste - var han ingen som startade bråk. Jag ville inte att han skulle gå härifrån med blodig näsa.
''Lär dig visa respekt'', morrade Oscar i ansiktet på Nathan. Oscar släppte skjortan och knuffade samtidigt till Nathan så han snubblade bakåt. Oscar vände sig om och började gå därifrån. Nathan stod blixtstilla och stirrade på Oscars rygg. Alla i rummet skrek och allt var som ett högljutt kaos. Jag var lite orolig för vad Nathan skulle göra, han var ju inte direkt känd för att vara lugn.
Då hände det jag oroat mig för. Nathan tog några snabba steg framåt och lyfte sin knutna näve. Oscar reagerade snabbt och lyckades duckade undan. Jag hade inte ens märkt det, men plötsligt stod jag framför Nathan med båda händerna på hans axlar för att hindra ett bråk. Felix och Ogge stod och höll fast Oscar. Killarna i min klass skrek upprört, Kat skrek på Oscar, Oscar skrek på Nathan och Nathan skrek tillbaka. Min danslärare, Catrin, kom fram till kaoset.
''Vad är det som händer här?'' Frågade hon upprört och stirrade på Nathan.
''Fråga honom!'' Sa Nathan högt och tittade menande på Oscar, som stirrade tillbaka.
''Har vi ett problem här?'' Katia kastade granskande blickar på Oscar, Nathan och - konstigt nog - mig.
Plötsligt kände jag mig väldigt skyldig. Oscar hade sett när Nathan trängt sig på mig. Det här var mitt fel... Okej nej, kanske inte mitt fel. Det var ju faktiskt Nathan som inte kunde ta hänsyn till kroppsavstånd.
Plötsligt kände jag två händer dra mig bakåt. Jag vände mig om och såg att det var Melanie.
''Räddad'', var det enda hon sa. Vi stod intill väggen, långt ifrån kaosets centrum.
''Tack'', suckade jag.
''Jag tror inte Oscar gillar Nathan så mycket'', sa Melanie för att försöka lätta upp stämningen.
''Inte alls, rättare sagt.''
Då gick Oscar, Felix och Katia plötsligt därifrån. De drog med sig Ogge och Omar och försvann ut ur rummet.
Volymen i danssalen blev betydligt lägre och tillslut lyckades Catrin göra sig hörd.
''Vill alla lyssna på mig? Bra, tack. Jo, som ni kanske märkte hände det en liten incident här'', Nathan fnös, ''och eftersom det är vi som lånar danssalarna vill jag be er att inte låta detta hända igen. Med det menar jag ingen kontakt med dem under skoltid, ingen alls. Förstått? Bra, då sätter vi igång direkt. Sist gång påbörjade vi en ny...''
Och så började vår lektion, precis som om ingenting hade hänt.
''Helg helg helg helg helg...'' Melanie var på ovanligt gott humör. Vanligtvis brukade hon inte vara den som nynnade, men nu gjorde hon det.
Vi var påväg hem efter lektionen, det var fredag och jag var tvungen att packa.
''Är du säker på att du inte ska med ikväll?'' Melanie frågade ännu en gång om jag ville med henne och Tove på en fest.
Jag skakade på huvudet. ''Jag ska upp tidigt imorgon, dessutom tror jag inte mamma och pappa blir så glada om jag kommer hem bakfull.''
Melanie skrattade.
''Sant, hoppas du får en bra kväll ändå.''
''Ska försöka'', svarade jag utan förhoppningar.
''Ring om det är nåt.''
Jag nickade.
''Vi ses.''
Jag hade inte packat nånting inför imorgon. Dock behövdes inte så mycket eftersom det bara var en natt jag skulle vara hemma. Jag plockade ur min idrottsväska och fyllde den med helgens kläder och grejer.
När jag var klar med det tog jag en dusch, sedan drog jag på mig myskläder och satte mig framför datorn. Jag tänkte precis börja på en uppsats som skulle in nästa fredag, men min mage kurrade och räddade mig från läxorna.
Jag gick tacksamt till köket och öppnade kylskåpet.
Tomt.
Inte ens ägg eller ett paket korv fanns i kylen. Allt som fanns var ett halvt paket mjölk, smör och en gammal tomat. Jag suckade. Jag kände verkligen inte för att handla, men som det såg ut nu verkade det bli så. Amelia skulle troligen inte komma hem förrän imorgon och då skulle jag sitta på ett tåg.
Jag drog på mig min jacka, satte på mig mina skor och gick ut i det duggande regnet. Genast önskade jag att jag tagit mina vantar med mig.
För att göra det hela värre var det förseningar i tunnelbanan. Min mage kurrade igen och jag funderade på att gå och köpa en frukt på Pressbyrån. Men då kom tåget och jag klev på.
Jag åkte med in till centrum. Där började jag leta efter första bästa matställe. Jag orkade inte köpa mat, åka hem och sen tillaga den. Jag var för hungrig... Och lat...
Jag såg en grupp med tjejer, en av dem hade en "Foooer"-mössa på sig. Just då saknade jag Oscar, mycket. Jag önskade att jag kunde ringa honom. Okej, jag kunde väl ringa honom men han svarade ju aldrig. Jag tog upp min mobil och testade ringa... Utan svar. Då skickade jag ett sms.
'Svara nån gång för i helvete. Du är ju helt omöjlig att få tag på!'
Jag gick in på Espresso house och satte mig där för att värma mig.
När Oscars namn dök upp på skärmen på min mobil blev jag chockad. Helt ärligt trodde jag aldrig att han skulle svara mig.
Han hade skrivit:
'Vänta, vem är det här?'
För en sekund trodde jag att han skämtade, sen himlade jag med ögonen och svarade:
'Jultomten'
'Jättekul, tomten svär inte'
Det fick ett leende att rycka i mina mungipor.
'Det är Elsa', skrev jag. 'Elsa Viklund om du minns mig?'
Tjugo sekunder gick innan Oscars namn syntes på skärmen igen - den här gången ringde han.
''Hallå?''
''Elsa, hej!'' Oscars leende hördes i hans röst och det gjorde mig glad.
''Wow, dags att ringa va?''
''Äsch sluta nu, jag trodde faktiskt du var en foooer eller nåt'', svarade Oscar.
''Men va? Du har ju mitt nummer?'' Sa jag lite frågande.
''Ja, nej... Inte längre. Min mobil fuckade upp sig.'' Oscar pratade lite för fort, men jag slutade bry mig om det när han sa:
''Jag saknar dig.''
Jag blev lite chockad, men samtidigt glad. Bara den lilla meningen gav mig fjärilar i magen. Eftersom jag inte var beredd på den meningen väntade några sekunder för länge innan jag svarade:
''Då får vi göra något åt det tycker jag.''
''Verkligen'', svarade Oscar och det hördes att han log.
