You & I » 1D

Kapitel 64

*Skys POV*

Mina fötter rör sig långsamt över marken. "Det här går inte längre, Sky.." Jag ökar takten. "Jag är inte redo.." Nu slår mina fötter hårt mot marken. "Det är slut.." Jag faller. Faller till marken under ett stort träd. Där blir jag sittandes. "Jag vill att du ger dig av.." Mina tårar rinner nu nerför mina kinder. Han ville att jag lämnade honom. Han ville inte ha med mig att göra. Nu är allt slut. Vad kan jag göra? Jo, ingenting. Absolut ingenting. Jag kan bara sitta här och gråta. Visste han om det från hela början? Visste han det? Vad som skulle hända? Det måste han ha gjort. Men nu sitter jag här. Mitt på den våta och leriga marken under ett trä. Och gråter. Jag sitter här med vårat barn. Ordet vårat platsar inte i munnen. Det känns så svårt att uttala på något sätt. Det finns inget vårat eller vi längre. Det finns bara han och hon. Han är han, och jag är hon. Två personer som är på olika vägar. Två personer som inte kunde enas i en vägdelning. Den ena tog den ena vägen, och den andra tog den andra. Så kommer det förbli. Jag är vilsen på min väg. Jag kan inte hitta tillbaka till honom. Han är så långt borta. Om jag bara hängt med honom, och inte valt den andra vägen. Om jag inte gått vilse.

*Harrys POV*

Mina tårar har oavbrutet runnit i två timmar nu. Jag önskar att de bara kunde sluta. Himlen gråter med mig. Stora regndroppar silar sig ner från himlen. Det gör mig på ännu sämre humör. Just nu vill jag bara hålla om henne. Jag vill berätta för henne att allt kommer att ordna sig. Men hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna göra det, när jag är anledningen till att vägen delade sig? Jag kan inte sätta ihop den igen. Den går inte att laga. Plötsligt hör jag ett muller utanför. Det åskar. Jag reser mig sakta från sängen som jag spenderat de senaste två timmarna i. Jag går fram till fönstret och sätter handen mot fönstret. Hon är där ute någonstans. Hon är där ute, vilse någonstans. Jag skulle tagit hennes hand och tagit med henne på min väg. Om det bara vore så enkelt.

Ett starkt ljussken lyser upp Londons himmel. Blixten. Jag hoppar till. Hon är där ute. Någonstans. Ett till ljussken lyser upp himmeln. Tänk om hon är i fara? Tänk om hon sitter under ett träd någonstans och gråter, medan ett stort oväder omringar henne? Det är iså fall mitt fel. Jag lät henne gå. Jag bad henne gå. Och därför måste jag fixa det.

Jag går nerför trappan, ner i hallen. Jag drar på mig mina stövlar och min regnkappa. Jag öppnar dörren, och går ut i ovädret.

Länge kör jag bara runt. Jag kör bara runt och väntar på att få se henne. Nu är det jag som är vilse. Vilse på hennes väg. Jag känner inte till den.

Jag kliver ur bilen vid tågstationen. Bara hon inte är här... Men det är oftast så hennes vägar slutar. De slutar i fara. Stor fara. Livshotande.

Jag springer mot bron. Järnbron. Blixten lyser upp himmeln igen.

Hennes långa bruna hår syns plötsligt till. Hon är där. Jag rusar fram till henne. Hon balanserar. Hennes väg slutar i fara den här gången också.

"Sky!!" Skriker jag.

Hon vänder ansiktet mot mig.

"Ha-Harry..?", Hennes röst är skakig.

Jag kommer fram till henne, "Ja, jag är här. Du får fan inte göra det här." Säger jag. Med gråten i halsen.

"Harry.. Du förstår inte.." Säger Sky, hon skakar lätt på huvudet.

"Ta min hand.." Befaller jag.

Sky gör som jag säger. Hon ställer sig stadigare framför mig. Där det är meningen att man ska stå.

"Följ med mig hem.." Säger jag. Jag ser djupt in i hennes gråtröda ögon.

"Jag kan inte..", Hon ser ner i marken.

"Klart du kan! Kom nu.." Säger jag.

Hon skakar på huvudet.

"Jo.." Jag låter helt förtvivlad.

Hon ser upp på mig. Rakt in i mina ögon.

"Sky, jag älskar dig.. Jag är redo.. Om du är redo. Vi kan klara det..", Löften är gjorda för att brytas Harry.

"Du vill inte.." Säger Sky, hennes blick vilar i backen.

"Jo." Säger jag.

Hon skakar på huvudet.

Jag suckar och drar handen genom håret. Av frustration. Jag tar ett steg närmare henne. Jag kan känna hennes häftiga andning i mitt ansikte.

"Jag älskar dig..", Jag upprepar det.

Hon ser upp på mig igen. Hennes tårar rinner nerför hennes kinder. Jag tar tag om hennes våta kinder och stryker undan tårarna. Jag pressar mina läppar mot hennes i en kyss. Mina händer pillar med hennes våta hår och hon knyter sina armar runt min nacke.

Ett löfte. Nu har jag ett löfte. Kan jag hålla det? Kan hon hålla det? Kommer våra vägar säras igen? Jag vet inte...

___________________

Jag slängde ihop ett kapitel, så sorry om det suger.. :(

Jag hoppas i alla fall att det duger.. :)

Kommentera gärna något gulligt! :)

HARE BRA!! :) xx