You & I » 1D

Kapitel 66

*Skys POV*

Nialls ord snurrar runt i mitt huvud. Hur jag än vrider och vänder på mig kan jag inte somna. Harry sover redan. Han somnade fort, medan jag legat vaken i säkert tre timmar. Jag tittar på klockan som står på nattduksbordet. Klockan är över tolv. "Jag älskar dig Sky, med hela mitt hjärta..." Jag som hade trott att han älskade Linn. Jag kan inte tänka mig hur förstörd hon måste vara just nu. Att få veta att man blir utnyttjad av den man älskar är hemskt.

Jag sätter mig upp i sängen. Jag klarar inte av det här längre. Jag sätter mig på sidan av sängen och vilar benen mot golvet. Jag klarar inte av att jag saboterar för dom hela tiden. Nu måste det få ett slut. Ett slut som ingen den här gången ska rädda.

Jag reser mig tyst från sängen. Jag drar på mig mina jeans som ligger slängda på golvet. Sedan drar jag på mig en tröja. Jag går bort till dörröppningen. Jag tittar på Harry som sover fridfullt. Det här är sista gången jag ser honom nu. Jag går ner i köket och hittar ett papper och en bläckpenna. Jag börjar skriva ett brev till Harry. Bara för att lugna ner honom. Jag vet redan att han kommer bli frustrerad när han märker att jag är borta.

Kära Harry...
Jag har lämnat nu. Jag är var jag alltid velat vara. Allt är över nu. Du behöver inte oroa dig längre. Jag är lycklig nu. Jag älskar dig. Så mycket.. Men jag klarar inte av det här längre. Första gången jag träffade dig, föll jag för dig med en gång. Dina ögon, har jag någonsin sagt att dom är underbara? Hela du var underbar. Men den där gången i gränden... Den där paparazzin.. Det förstörde allt. Men samtidigt är jag glad att det hände. Om det inte vore för det, hade jag aldrig upplevt allt det här. Då hade jag skärt mig till döds. Jag är så glad att jag fått träffa er alla. Det har varit underbart att lära känna er. Men nu klarar jag inte av det här längre. Jag vill inte längre. Du har betytt så mycket för mig Harry, det gör du fortfarande. Du anar inte hur mycket.. Jag är ledsen att jag gör det här, men alla lögner och stunder fyllda med rakblad och tårar har rivit och slitit i mitt hjärta. Ingen kan laga det, även om du har fyllt de trasiga bitarna med olika, härliga minnen. Jag är ledsen att jag inte bara dödar mig själv just nu. Vårt barn. Men du kommer klara det här. Du kommer klara dig så fint utan mig. Du kommer hitta någon som älskar dig. Någon som skrattar, ler och älskar dig på ett annat sätt än jag. Du är så underbar och jag är säker på att du kommer hitta någon. Någon som inte gråter, skriker och skär sig på grund av allt. Du anar inte hur mycket jag älskar dig. Men jag kan inte göra det här längre, Harry. Låtsas är inte min grej. Men jag kommer alltid finnas i ditt hjärta. Jag kommer alltid finnas vid din sida. När du tittar upp på himlen, vill jag att du påminns av mig. Men då vill inte jag se dina tårar, rulla nerför dina kinder. Jag vill se dig le mot himlen. Jag vill att du tänker på alla minnen vi skapat tillsammans. Allt som var så bra. Jag skulle göra allt för att få kyssa dig igen, men om jag väcker dig kan jag aldrig somna. Då kan jag aldrig lämna. Då kommer du vakta över mig. Du kommer att ha det underbart. Njut av livet och ta vara på det. Jag älskar dig...

/Sky xx

Nu rinner mina tårar sakta nerför mina kinder. En tår droppar ner på pappret. Jag viker ihop det och skriver Harrys namn på det. Sedan lämnar jag brevet på köksbänken där jag vet att han kommer att hitta det.

Jag går ut i hallen och drar på mig mina skor. Jag går ut genom dörren och stänger den för allra sista gången. Jag kommer aldrig återvända. Jag går ner längs trottoaren, ner till busshållplatsen som den här gången ska ta mig till tågstationen. Till slutet.

Efter en stund kliver jag av bussen. Jag går en bit. Jag kommer ner till perrongen där jag tittar på en av tidtabellerna. Tåget kommer om cirka fem minuter. Jag börjar gå upp igen, upp till järnbron.