You & I » 1D

Kapitel 17

*Nialls POV*

Tankarna snurrar i huvudet. Just nu skulle jag kunnat vara på väg att bli pappa. Om det inte vore för att Sky hoppade. Hon hade tagit sitt liv för min skull. Ingen annans. Det var så fruktansvärt.

"Vet du hur Sky ville ha sin begravning?" Frågar Sofia och väcker mig från mina djupa tankar.

"Öh.. Äh.. Va..?" Frågar jag förvirrat.

Zayn, Liam, Louis och Harry har redan åkt hem. De stod inte såpas nära Sky som jag hade gjort. Harry hade i och för sig känt henne några timmar längre än jag men det var ändå inte viktigt. Han var trött och hade valt att åka hem för att vila upp sig. Jag förstod honom. Jag var inte den enda som tyckte att detta var jobbigt.

"Ja.. Pratade du och Sky någonting om hur hon ville ha sin begravning?" Upprepar Sofia.

Jag skakar på huvudet och säger:

"Nej.. Vi kom aldrig så långt.."

Sofia ler tröstande.

Plötsligt rycks dörren upp. En doktor står i dörröppningen och gör ett tecken till Sofia att hon måste komma.

"Ursäkta.." Mumlar hon till mig och går raskt ut från rummet.

Dörren stängs och jag kan höra röster utanför. Jag undrar vad de pratar om? Men det är lika bra att släppa det, jag kommer säkert aldrig få veta det iallafall.

Jag sätter mig och pillar på en penna på bordet. Jag låter den rulla fram och tillbaka på bordet. Jag suckar högt. Varför måste alla dö? Och varför måste vissa dö så tidigt? Och varför måste prinsessor dö? Prinsessor som Sky...

"En himmel som aldrig lämnar sin Niall... En himmel som jag hamnar i händerna på när jag dör..." Mumlar jag. Det var sant. Sant på ett jobbigt sätt. Ett sätt som jag inte gillar.

Plötsligt öppnas dörren igen. Sofia kommer in igen. Hon ser stressad ut, men också lättad.

Jag ser frågande på henne. Jag väntar antagligen på att hon ska berätta.

"Ursäkta mig Niall, men det var väldigt viktigt..." Säger Sofia och pustar ut.

Jag nickar och väntar på att hon ska berätta mer. Men hon verkar ha förseglat sin mun. Jag tar mod till mig och frågar:

"Vad handlade det om..?"

"Oh.. Um.." Svarar Sofia och tar ett djupt andetag för att lugna ner sig lite.

Jag fortsätter se på henne.

"Det handlade om Sky.." Svarar hon till sist.

Jag känner en klump som bildar sig i min mage. Mina ögon blir glansiga och jag blir tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta.

"Jag fick reda på lite mer information.." Säger hon sedan.

Jag har lust att skrika ut min smärta så att hela världen kan höra den. Men jag sitter kvar. Tyst.

Sedan nickar jag mot Sofia.

Jag gör mig redo på nya dåliga nyheter. Jag förbereder mig på att gråta. Men ut ur Sofias mun kommer bara:

"Hon lever.."

Jag slutar titta i mitt knä och fäster blicken i Sofia.

"V-va..?" Säger jag häpet.

Hon nickar.

"Ja.. Hon har legat i koma.. Ingen av oss visste om det. Förrän nu.."

Det får mig plötsligt att bli arg. Jag hade trott att de iallafall visste skillnad mellan en död och en levande människa. Men det var tydligen helt fel.

Jag suckar. En suck av blandade känslor.

"Kommer hon bli som vanligt igen...?" Är det enda jag får ur mig.

Sofia nickar ett ja.

"Det kommer däremot ta ett tag. Troligtvis en månad eller något sånt.."

Jag nickar.

"Får jag träffa henne?" Frågar jag bedjande.

Sofia funderar en stund innan hon säger:

"Tja.. Hon är väldigt svag, men samtidigt förstår jag verkligen att du vill träffa henne.."

Jag nickar.

"Ja.. Kör till.. Jag följer dig till hennes rum.." Säger Sofia.

Vi reser oss upp och går ut från rummet. Jag känner mig skakig i hela kroppen. Jag har kryckorna men det är knappt att mina armar klarar att stödja mig med hjälp av dom heller.

Sofia svänger in i ett rum. Jag följer efter henne. Där möts jag av henne. Hon som hade räddat mitt liv. Himlen som var mitt allt. Sky.

Sofia ler mot mig och går ut från rummet. Jag antar att hon väntar utanför.

"N-Niall...?" Frågar hon försiktigt.

"Ja.. Din idiot är här nu.." Svarar jag.

"J-jag har också v-varit en idiot.." Viskar hon.

Jag går närmre och slår mig ner på sängen.

"Jag är så ledsen.. För allt.." Säger jag och tittar skamset ner i golvet.

"Niall..? D-Det är okej.." Säger Sky och ler trött.

Jag ler samtidigt som en tår rinner nerför min kind.

"Jag och Harry är inget mer än kompisar.. Och vi kan aldrig bli mer.. Jag älskar dig mer än hur himlen är oändlig.." Säger Sky.

Det får mig att gråta. Jag hade varit Half A Heart. Hon hade tagit med sig halva mitt hjärta, men hon hade kommit tillbaka. Hon hade lagat mig.

"Nu kommer allt bli bra Sky.." Säger jag.

Sky nickar.

"Jag älskar dig Sky..."

"Jag äskar dig också Niall..."

Våra läppar möts. Det hade aldrig känts mer rätt.

Det var som Törnrosa.

Min prinsessa var vaken.

______________________________

Hejsan hoppsan! Kort kapitel.. (Mycket händer) Överlever ni det?

Anyway.. Jag hoppas att kapitlet var tillräckligt bra för er! Skrev från hjärtat.

P.S. Detta är inte slutet!! Haha

Hare braaa fina vänner!! xx