You & I » 1D

Kapitel 18

*Nialls POV*

Jag vaknar i min sjukhus säng. Ögonen är tunga och jag har ingen lust att gå upp och äta frukost. Men samtidigt så är jag vrål hungrig! Jag kliver försiktigt upp från sängen. Jag har ont överallt men jag lyckas härda ut. Jag går fram till stolen där mina kläder hänger. Jag tar av mig kläderna från sjukhuset och tar på mig mina kläder. Jag tar kryckorna som står lutade mot väggen bredvid stolen och går sedan ut. Jag tar hissen ner till den lilla cafeterian på första våningen. Jag tar mig sakta och rangligt fram till cafeterian med hjälp av kryckorna. Jag köper en macka och ett paket med färdigblandad juice. Sedan går jag till hissen igen och tar hissen upp till mitt rum. Sakta kommer jag till slut in i mitt rum. Jag slår mig ner på sängen och tar bort plasten från mackan. Jag tar ett bett och kan känna hur hungrig jag faktiskt var. I och för sig är jag ju Niall, det är inte så konstigt att jag är hungrig?

När jag ätit klart lägger jag mig ner på sängen igen. Jag börjar tänka på Sky. Att hon är i rummet bredvid får mig att känna mig tryggare än om jag varit här själv. Jag gillar nämligen inte sjukhus, så det känns tryggt att ha någon i närheten. Förmodligen känner Sky samma. Mina tankar snurrar runt. Runt och runt går dom. Om inte allt skulle hänt skulle jag varit på väg att bli pappa. Jag visste inte om jag var redo, men jag älskar Sky. Jag vet att det var försent nu. Det lilla fostret på två veckor levde inte längre inom Sky. Det gjorde mig ledsen men på något vis lättad. Jag är bara tjugo? Då är man väl inte redo för ett barn? Speciellt inte om man är med i ett världsberömt pojkband som heter One Direction? Mina tankar går fram och tillbaka. Det är som en debatt mellan mig själv. Men samtidigt, om man har viljan är ju ingenting omöjligt. Har jag viljan? Har Sky viljan? Är jag redo? Är Sky redo? Borde jag fråga henne? Om hon vill så var det ju bara för mig att säga vad jag tycker och känner? Eller? Om jag ändå kunde vara lite mer säker!

Plötsligt öppnas dörren och en sköterska kommer in. Det är Sofia.

"Hej! Hur mår du?" Frågar Sofia.

"Jo tack.. Det är väl okej.. Ont överallt men tankarna är nästan värre.." Svarar jag.

Sofia ser på mig och kommer närmare. Hon slår sig ner på en av stolarna bredvid sängen.

"Vill du prata om det?" Frågar hon.

Jag tänker snabbt efter och nickar sedan.

"Vad är det som bekymrar dig Niall?" Frågar Sofia och ler ett medlidande leende.

"Jo... Emm... Det är Sky. Det här med att hon var gravid har fått mig att tänka ganska mycket..." Säger jag och märker att jag är nervös.

Sofia nickar sakta.

"Jo... Alltså... Jag är osäker på vad jag vill. På ett sätt känns det hemskt att fostret inte överlevde, men på ett annat sätt känns det bra..." Säger jag.

Sofia nickar och svarar sedan:

"Ja... Jag förstår hur du menar..."

"Ja... Alltså... Jag är ju väldigt upptagen och ganska ung än... Men..." Säger jag och skakar lite på rösten.

"Men?" Frågar Sofia.

"Jag vill ha ett barn... Det känns som jag är redo..." Säger jag och förväntar mig att Sofia bara ska skratta och säga att jag är alldeles för ung. Men det gör hon inte.

"Niall, såna beslut kan inte jag ta åt dig... Det är du och Sky som bestämmer!" Säger Sofia och ler.

Jag nickar.

"Men som du vet är hon väldigt trött och sliten just nu... Jag tror inte att hon är redo att få höra något sånt än... Men om hon mår bättre imorgon kanske du kan prata med henne?" Säger Sofia.