Eye of the moon

Oups

Väl hemma bar vi in Aron och la honom i soffan.

Det kändes så sorgligt att se honom så här, tänk att om jag bara hade haft lite mera koll på alla så hade han inte gått iväg.

Jag kallade till mig Jonas.

"Ta med två av dina bästa män, spionera på den andra flocken och försök ta reda på vilka dem är och vad dem gör här. Dölj er lukt och ni får inte bli sedda.

Om ni blir det så ska ni bara slåss i nödfall. Spring tillbaka hit eller kalla dit flocken."

"Ja luna" sa han och bugade, sedan gick han iväg.

Jag satte på teven och gav Aron en filt att värma sig eftersom han frös och hade låg feber.

Sedan gick jag och gjorde varm choklad och bad Miranda göra upp ett varmt bad och Emma göra en macka. De lydde mig och allting var snart klart.

Aron badade bort all den äckliga smutsen och blodet och satte sig sedan under en filt i soffan framför brasan och drack den varma chokladen samtidigt som han berättade för mig, Isak och Filip vad som hände.

Tydligen hade han fått upp ett spår och följt efter det. Sedan hade en annan varg hittat honom och slagit ner honom. Efter det så vaknade han omringad av vargar.

Jag suckade och skakade på huvudet.

"Jonas ska ta reda på vilka de är, du ska bara se till att bli frisk" sa jag och gav honom en kyss i pannan.

Han nickade och kurade sedan ihop sig och småpratade lite med Isak innan Isak reste sig och gick till mig.

"Kan det var dom som tog smyckena?" Frågade han.

Jag blev förvånad och vände mig om till honom.

"Miranda berättade, sa han som svar på min blick.

"Jag vet inte men det kan ju vara en möjlighet eftersom Aron spårade till dem."

Isak nickade och kramade om mig.

"Jag vet vad det där halsbandet betydde för dig, och jag lovar att vi ska få tillbaka det."

Jag kramade tillbaka och burrade in mitt ansikte i hans hals. Jag var typ den kortaste här, till och med Aron som är tre år yngre var längre än mig. Jag var inte mycket kortare men ändå kortare.

Det knackade på dörren och jag öppnade.

"Pizzabudet" sa han.

Jag tittade trött på honom och skrek sedan allt vad jag kunde.

"SAMUEL! DET ÄR TILL DIG!"

"SKRIK INTE" sa en röst från ovanvåningen.

Jag tittade tillbaka på pizzabudet och såg att han höll för öronen.

"Hehe förlåt för det där"

"Ingen fara alls"sa han

Samuel kom nertrampades för trappan med Markus och Daniel efter sig. Alla slickade sig om munnen och tog över pizzan.

Sedan kom Miranda som en vind och snodde hela pizza kartongen med Emma efter sig. De fnissade och jag stängde dörren med ett leende.

"Hey vad gör ni?"frågade de chockade killarna.

Vi började skratta och sprang uppför trappan med killarna efter oss och höll nästan på att springa in i några andra i flocken som stod och pratade i korridoren.

Jag tog över pizza kartongen och vi sprang in på mitt rum och stängde dörren. Emma och Miranda höll för dörren men killarna var mycket starkare och fick ganska snabbt upp dörren.