Eye of the moon

Mormor

"Riiiiiing!"
"Mummel"
"RIIIIIIING!!!"

Jag satte mig klarvaket upp i sängen med håret stående åt alla håll.
"Jag är vaken."
"Stäng av mobilen" mumlade Jakob surt.

"Hallå?"
"Jag visste väl att du skulle svara. Vet du vad klockan är unga dam?"
"Mormor?"
"Så du känner igen min röst, det var goda nyheter. Jag måste be dig komma till mig så att vi kan prata lite. Kan du göra det?"
"Javisst mormor jag kommer snart"

Jag klickade av mobilen och sträckte på mig. Klockan var halv ett på dagen.
"Jisses har jag sovit så länge?"
"Mummel"
"Okej VI sov så länge. Kom igen Jakob, dags att gå upp" sa jag och skakade på hans huvud.
Sedan gick jag in på toaletten och började borsta tänderna.
Efter en halvtimme var jag klar.
Jakob hade fortfarande inte gått upp än och mitt tålamod började ta slut.
Så istället hoppade jag i sängen och skrek att han skulle gå upp.

"OKEJ! OKEJ JAG SKA!" Sa han tillslut.
"Jag tänkte väl det" sa jag och nickade belåtet. Men jag visste att så fort jag stängde dörren så skulle han somna om.
Det var en ovanligt varm dag men det var fortfarande minusgrader ute. Jag tassade ner för trappan i mina mjuka sockar och gjorde en liten piruett när jag kommit ner.

"Oj värst vad du var energisk idag" sa Isak och jag kramade om honom.
"Ja, jag vet inte varför men jag ska på ett ärende. Kan du se till så att lata Jakob där uppe går upp?"
"Jag fixar det" sa han och blinkade till mig.
"Bra"

Väl ute så hade det kommit mer snö under natten och två killar från flocken var ute och skottade så att man iallafall kom fram.
Utan att jag märkte det förvandlades mina ögon till snöflingor och snön flög åt sidan så att gången blev tom. Sedan började mina pupiller brinna och isen på bilrutan smälte och rann ner på marken.
Killarna kollade förvånat på mig och mina ögon blev normala.
Jag backade några steg men sprang sedan stumt till bilen och rivstartade motorn. Christian och Luke hade gett min bil vinterdäck som tur är så nu kunde jag köra igen.

Jag satt tyst i bilen hela vägen och stannade på min mormors gata efter en kvart.
Huset var ganska litet och mörkt men det var inte direkt läskigt.
Precis innan jag skulle knacka så öppnades dörren och mormor stod där.

"Mormor! Hur..."
"Schh kära barn, jag visste när du skulle komma."
Vi gick tysta in i huset. Det var mörkt men fullt med tända ljus så att jag kunde se vart jag gick åtminstone.
Hon visade mig till en fåtölj och jag satte mig stelt ner och tittade mig omkring.
"Varför ville du att jag skulle komma hit, mormor?" Frågade jag henne och tittade förundrat på den stora glaskulan framför oss.
"Jag tror du hade en annan fråga till mig, kära barn." Svarade mormor med ett leende.
Jag tittade upp från glaskulan och mötte mormors blick, suckade men började sedan berätta alltihop.

Efter att jag berättat allting satt mormor lika lugnt i fåtöljen med ett leende.
"Så jag gissar att du vill ha reda på vilka vargarna du mötte i skogen."sa hon sedan.
"Ja, och varför jag kände alla de saker jag kände."
Mormor var tyst ett tag men tog sedan till orda.

"De du mötte i skogen var de fem elementen. De har kontakt med vars ett element som de står för, men bara en har kontakt med de alla. För länge sedan fanns där en kvinna vid namn A-ya. Hon hade kontakten med alla vargarnas element. När hon dog så fördes det över på någon annan som var varulv."
"De var inte fem" mumlade jag tyst.
"Ursäkta?"
"De var inte fem. Det fanns sex stycken element. En av dem kallade de andra för Mali. Jag tror att jag såg honom på vägen hem.
Han var svart och såg ut som en skugga med en svart rökdimma efter sig. Han verkade ond"
"Mali är ond" sa mormor "Hans element är mörker och han är dess väktare. Det är inte någon som har sett honom på många tusen år."

Jag förblev tyst när mormor berättade om väktarna.
Ignis, eldvargen. Aqua, vattenvargen. Aestas, sommarens varg. Nix, snövargen och Aer, vindens och luftens varg.
Det var väldig intressant och jag lyssnade noggrant. Tydligen hade deras tidigare mästarinna A-ya blivit mördad av Morten, Malis mästare.
Malis mästare lever forfarande men gömmer sig någonstans där ingen hittar honom, medan hans varg Mali och hans hästar kallade timorehästar letar nya offer. Oftast nyblivna eller ensamma varulvar som de dödar och äter upp för att bli starkare.

"Och Lucem?" Frågade jag när hon var klar.
"Lucem betyder ljus. Det är vargarnas mästarinna."
"De kallade mig Lucem", sa jag och tittade in i glaskulan.
"Jag är inte förvånad" sa mormor" jag visste att det var något speciellt med dig redan från födseln."
"Men jag vet inte vad de vill, eller vad de försöker säga."
"Det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med, kära barn. Jag kan inte vargska.
"Talar dem vargska? Då borde jag kunna prata med dem ju."
"De pratar ett väldigt gammalt språk, men ja, du borde kunna förstå vissa delar av vad de säger."

Jag nickade och reste mig sedan upp.
"Tack för hjälpen mormor"
"Tack själv kära barn.
Jag kramade om henne, men precis innan jag skulle lämna rummet såg jag glaskulan börja skina.
"Vad i hela...?"
"Vad ser du? Frågade mormor lugnt.

Jag tittade noggrant och såg elementens vargar. De ylade tillsammans i en ring. En bit saknades i ringen.
Men sedan löstes de upp till olika färger och blandades tillsammans.
"En bit saknades mormor" berättade jag.
Mormor nickade.
"Ja Solum. Jordvargen. Han dog när han beskyddade A-ya från Mali."
Jag suckade tungt. Jag kände sorgen i deras yl när de sörjde honom men gick sedan ut ut rummet.
Jag tackade mormor igen och satte mig i bilen för att sedan köra hem.

På vägen var jag i andra tankar och hade hög musik.
Jag tittade i backspegeln och såg alla elementens vargar springa bakom bilen.
När jag kollade tillbaka på vägen stod där en stor svart varg där. Jag skrek till och slirade undan allt vad jag kunde. Ingen skada skedd.
Jag gick ut ur bilen för att se om jag skadat den.
Just när jag hittat den med blicken attackerade alla vargarna honom och han löstes upp till svart rök.

Aestas , sommarens varg steg fram.
"Var hälsad mästarinna, vi est Beati att äntligen ut kommunicera med vos."
Jag förstod att det var gammal vargska och blev osäker.

"Vad gör ni här?"
Denna gången var det Ignis, den brinnande vargen, som svarade.
"Vi est hic för att skydda vos."
"Skydda mig? Mot vem?"
"Mali" sa Aer.
" ja, och Morten, sa Ignis.
"Vad ska jag göra?" Frågade jag och kollade på dem

Den vackra aqua steg fram. Hon var bara vatten, bokstavligt talat. Blått vatten strömmade så att det bildade en vargkropp, hon hade inte ens skinn eller kött.
"Vi vill ipsum tillbaka Solum" sa hon sorgset men med en av de vackraste röster jag någonsin hört.
"Går det?" Frågade jag dem med hopp.
Det går, men det är svårt" sa Nix.
"Vad måste man göra?" Frågade jag dem och tittade mig omkring. De var helt tomt på gatorna och helt tyst.
"Du måste occiderre(döda) den som occisus(dödade) solum."
"Men han är ju odödlig" sa jag med tvekan i rösten och skiftade mina ögon till månar.
"Det gör ju allt mycket roligare" sa Ignis och steg fram med ett flin och lågorna steg högre.
Jag skakade på huvudet och backade. Sedan satte jag mig i bilen och körde hem.

Jag parkerade, låste bilen och rusade in genom dörren. Ingen var hemma utan alla var ute och tränade eller sökte igenom territoriet efter inkräktare så jag var själv.
Jag slog upp dörren och där stod en av de största vargarna jag har sett.
Han var nästan lika hög som jag och han såg extremt läskig ut med sina stora tänder och de svarta ögonen. Svart rök spred sig runt honom och han morrade högt.
"Mali" viskade jag.

(Sådärja. Det var det kapitlet. Vad tyckte ni? Kanske inte det bästa kapitlet men jaja. Ber om ursäkt för det här med språket. Det är latinska så är det något ni inte fattade så är det bara att fråga mig eller gå in på typ google översätt;)
1. 594 K LÄSARE. asså tack så jättemycket, älskar er så mycket. Sluta inte läsa för det kommer mer så:
Läs
Rösta
Kommentera
Och som sagt, ÄLSKAR ER ALLA! Chiao!)