Eye of the moon

Slutet

Jag vaknade i ett vitt rum. Gardinerna var fördragna som på ett sjukhus. Ett ständigt pipande visade att mitt hjärta fortfarande slog. Det var helt tyst.

Jag drog av täcket och såg att jag hade sjukhuskläder på mig.

"Vad i hela..."

Dörren öppnades in i rummet och en sjuksköterska kom in. Hon hade vita kläder, en blond knut högt uppsatt och ett stetoskop runt halsen.

"Godmorgon Elina, vi trodde faktiskt inte att du skulle överleva natten."

"Vad har hänt med mig? Vad har jag gjort? Var är Jakob? Och mamma? Och..."

"Ta det lugnt." Sa sköterskan," Dina nära sitter i väntrummet, jag kan snart släppa in dem. Du kom in till oss med rivskador, brännsår och ett djupt såg från näsan till låret. Det är ett under att du inte har ett ärr."

"Hur länge har jag sovit?" Frågade jag.

"I tre dagar, men oroa dig inte. Du kommer att bli bra."

Jag suckade och drog över täcket igen.

"Kan du dra upp gardinerna?" Frågade jag henne.

"Javisst"

Hon drog upp gardinerna och istället för att bli bländad av ljuset kände jag elementen omfatta mig kärleksfullt. Inom hörde jag Solums röst viska:

"Tack för att vos befriade mig."

Jag log, sedan försvann elementen.

"Jag ska undersöka dig lite, men sedan släpper jag in dina vänner och släkt."

Jag nickade och gjorde som hon sa. Tog långa andetag och hostade när hon bad mig.

Hon gav mig en spruta och bytade bandage på min vänsterarm.

Jag äcklades av vad jag såg under bandaget. Min hud var svartbränd och hudflickor hängde ner i svartröda strimlor. Hon strödde på en salva och satte på nytt bandage. Sedan gick hon ut.

Ett litet tag var jag ensam på rummet, Vaken denna gången, och det var då som jag passade på att titta mig omkring. Det var blommor överallt, en ballong format som ett hjärta hängde fast i sängen och en nalle låg bredvid mig. Jag fattar inte hur jag kunde missa allt det där.

Dörren öppnades och in kom alla jag kände, mamma, mormor, flocken och Jakob. Mamma kom gråtandes fram med den största tårtan jag har sett, gav den till mormor och kramade om mig, noga med att inte röra min arm.

"Är du en... En..." Började hon.

"Ja. Ja jag är en varg" svarade jag henne skamset. Hon började gråta ännu mer och se sedan något som förvånade mig totalt.

"Varför sa du inget?"

"Jag... Jag vet inte.... Jag var rädd för att du skulle överge mig.... Eller bli som pappa."

"Gumman, jag kommer aldrig bli som pappa.

Vi kramade länge om varandra. Jakob kom sedan fram till mig, kramade om mig och kysste mig lätt på munnen.

"Hej" sa han.

"Hej"

"Hur mår du?"

"Jag vet faktiskt inte, jag känner ingen smärta men är lite trött."

"Synd att du är trött för vi ska fira."

Jag log mot honom. Samuel öppnade champagne och skar tårtan. Jag vet inte riktigt om vi fick göra såhär på ett sjukhus men vi visste om någon skulle märka det eller skälla på oss. Så skit samma. Alla fick en bit tårta och jag drack vatten istället för sprit.

Jag pratade med mormor.

Det visade sig att hon var a-ya men hade skickar vidare det.

Elementen går i släkten. Det hoppar över ett steg varje gång vilket betyder att mina barn kommer inte att få det utan mina barnbarn.

Jag kunde inte bestämma mig om det var bra eller dåligt eftersom det var så mycket ljud av firandet. Som tur var varade det inte så länge och snart gick flocken tillbaka för att träna och äta lunch. Jakob och Isak stannade för att vakta och beskydda mig ifall något hände.

Framåt eftermiddagen mådde jag mycket bättre, jag var uppe och gick i korridorerna, såg läkare springa omkring och tittade runt lite. Skjutsköterskan som var hos mig innan hjälpte mig tillbaka till mitt rum för att kolla till min arm.

När hon öppnade bandaget så blev hennes ögon stora som tefat och hon drog efter andan.

Min arm var helt läkt, inte ens en skråma eller ett ärr fanns kvar.

Jag mindes hur den såg ut för bara några timmar sedan och rös.

Anledningen till att min arm inte hade läkt innan var för att jag låg i koma. Vi kan inte läka våra kroppar då. Vi måste vara levande(lol).

Skjutsköterskan sprang ut och kom in med en doktor. När han såg min arm blev han lika häpen.

"Hur gjorde du detta?" Frågade han medan han undersökte armen." Du kom in helt söndertrasad och nu har du inte ens en skråma.

"Jag vet inte" ljög jag" men när får jag åka hem?"

Läktaren tittade misstänksamt på mig men svarade tillslut.

"Jag ser att du är helt frisk så du kan skriva på några papper och sedan får du lov att gå hem."

På kvällen körde Jakob och Isak mig hem. Som fort jag klev ur bilen på parkeringen störtade Simon in i min famn. Jag kramade om honom länge och sedan kom också Daniel.

"Jag har saknat dig jättemycket" sa Simon.

"Jag med" sa Daniel.

"Jag har saknat er med" viskade jag men reste mig sedan upp.

Vi gick in i huset tillsammans och allt verkade vara normalt.

Väl inne satte jag mig ner i soffan med Simon och Daniel.

"Varför berättade ni inte för oss om att ni var varulvar?"

"Vi vågade inte, vi var rädda att ni skulle bli som bonden" sa Daniel.

"Men varför berättade ni inte efter att vi hade berättat för er."

Daniel kollade på Simon och sedan tillbaka på mig igen.

"Jag vet inte" sa han skamset och tittade ner i soffan.

"Kändes aldrig som bra tillfälle" sa Simon.

Jag suckade och nickade.

"Iallafall, nu vet vi. Ni är välkomna in i flocken om ni vill, men då måste nu vara med på träningarna.

De log och nickade.

Vi kramades igen och gick sedan tillsammans ut i köket. Där lagade vi korvgryta med ris och killarna dukade ut på långbordet tillsammmans. När jag, Emma, Miranda, Louie och Christian var klara med maten kom alla ner och vi satt tillsammans vid matbordet. Vi tackade livets varggud Vita för att jag lever och så tackade vi pacem, fredens varggud, för att vi äntligen har funnit fred i livets cirkel.

Efter det började vi äta. Vi pratade om olika saker, skrattade och åt. Tillsammans var vi starka. En för alla och alla för en.

Tänk om det alltid var så.

(Det var sista kapitlet. Tack alla som har följt min bok, från början till slut eller kanske bara har läst ett kapitel. Ni har alla varit ett underbart stöd och gjort mig glad. Jag har 5 k läsare och jag kan inte fatta hur bra det har gått för mig. Detta är er förtjänst! Ni har fått mig att känna att det inte spelar någon roll hur gammal man är, man kan göra det om man vill, och det är en underbar känsla. Tack för alla de söta och gulliga kommentarerna! De har varit som en liten boost. Jag vill bara säga att jag kommer att göra en ny Vargbok, vet inte när men jag kommer att göra det så håll ögonen öppna, dock kommer det förmodligen inte ha någonting att göra med denna boken utan vara en helt ny. Men jag har fortfarande inte bestämt mig. Tack än en gång!

Älskar er alla! Chiao!)