Eye of the moon

Sagor och andar

Under hela bilturen satt vi stilla utan att säga ett ord. Men även fast ingen sa något så visste jag att alla undrade samma fråga.

Vad kommer att hända nu?

Aron hade åkt med killarna så det var bara jag och tjejerna i min bil. Jag körde nästan fortare än man fick och så fort vi kom till skogsvägen så gasade jag på allt vad jag kunde.

Det är vi själva som har skapat skogsvägen så att vi kan ta os fram fortare i nödsituationer eftersom den ligger nästan mitt i skogen och ingen annan kan se den om de inte vet att den är där.

Jag såg Filips silvriga bil i backspegeln tätt i häl.

Så fort jag såg gläntan vid vårt hus så tvärbromsade jag så att snön flög åt alla håll och ljudet fick alla tt rusa ut från flockhuset.

Jag steg ur bilen och klampade fram till Jonas.

"Var är dem?" Sa jag bestämt.

"De är kvar i skogen luna, vi vet inte var men de har inte visat sig än. Vi känner bara lukten."

"Varför har ni inte sökt efter dom."

" det behövs i te luna. Vi vet var dem är"

"Och var är dem? Frågade jag skarpt.

Allas blickar vändes mot skogen.

Jag skiftade till min vita varg och sprang in i skogen.

Inte långt därefter hörde jag tassar bakom mig, men jag visste att det var min egna flock som sprang efter mig.

Vi kom till waterlily stagnum(latinska för näckros sjön) och där saktade jag in och fick Emma och Leo över mig.

Jag suckade där jag låg under Alla vargarna men de flyttade sig snabbt.

"Shit förlåt Elina" sa Leo och hjälpte mig upp.

Han gav mig ett flirtigt leende men backade och visade undergivenhet när Jakob började morra.

Jag vände mig mot min flock som alla tittade oroligt på mig.

"Jag är okej" sa jag och skakade av all snö från pälsen. I ögonvrån tyckte jag mig se en varg. När jag kollade dit såg jag en vit varg med vita ögon, men dess pupiller var snöflingor och inte svarta prickar. Den var väldigt långhårig och hade isklor.

Men sedan så fort jag blinkade till så var den borta.

"Okej allihopa sök efter dem, hittar ni dem så attackera inte. Säg till i tankelänken och vänta in resten av flocken" sa jag strängt.

De nickade och sedan började sökandet. Allas nosar var tryckta mot marken förutom Christians. Han luktade i luften.

"Om de är smarta så håller de sig i motvind och inte medvind och då vet vi iallafall var vi inte ska leta" berättade han när jag gick fram till honom.

Jag nickade.

"Känner du något?" Frågade jag med tvekan.

Han skakade på huvudet.

"Då så ska vi leta på den sidan" sa jag och tittade mot andra delen av skogen.

Alla vargarna i flocken började genast trava åt det hållet och jag blev ensam.

Men det gjorde inget, jag ville vara ensam. Det känns som att jag inte haft en ensam stund på evigheter och när jag tänker efter så är det sant. Jag uppskattar att ha en flock som skyddar mig, men jag vill ha lite egentid ibland. Jag tror att de förstod det för annars hade de aldrig lämnat mig.