Eye of the moon

Miranda

Väl inne på rummet igen såg jag att alla mina saker redan var här. Jag funderade över hur de kunde övertala min mamma att jag skulle bo här. De kanske berättade att jag var med Miranda. Mamma har alltid tyckt synd om Miranda på grund av att hon har varit den udda tjejen som är tyst men tuff när det väl gäller. Nu förstår jag ju varför hon har varit den udda tjejen.

Jag bytade tröja till en ljusrosa topp med svarta noter på men behöll de svarta shortsen. De var ganska snygga på.

Jag satte mig framför spegeln med borsen i handen och stirrade på min spegelbild. Någonting hade förändrats med mina ögon. Jag drog huvudet närmare spegeln och såg att mina ögon var inte... Vad ska man säga... De var inte ögon. Pupillerna hade förändrats till en blå måne som lyste starkt.

Jag stelnade till men rest mig sakta upp och släkte ljuset. Mina ögon sken genom hela rummet. Det var som blåa ficklampor. Miranda kom in men stannade tvärt när hon såg mig stå stelt och kolla i spegeln

"Elina? Är du okej?"

Mina ögon skiftade tillbaka och då kom min fungerande hjärna också tillbaka.

Jag kollade på henne i spegeln och började borsta mitt hår.

"Jadå jag är okej, kom och tänka på en sak bara", ljög jag.

"Jaha ok" svarade hon. (Ser ni, jag sa ju att jag var bra på att ljuga. Även om det inte är något att skryta om.)

"Nu när du har sagt det kanske du kan berätta vad som verkligen hände" sa Miranda skarpt bakom mig. (Fan)

Jag slutade tvärt att borsta mitt hår och mina ljusblåa ögon började lysa igen och blev till månar.

Miranda flämtade till och stirrade in i ögonen. Det såg ut som att hon var förlamad.

Jag fick tillbaka medvetandet, skakade på huvudet och vände mig om på stolen.

Miranda var ganska blek och hon satte sig ner på sängen.

Mina ögon började brännas och jag kände en iskall tår rinna nerför kinden.

"Gråter du?" Frågade Miranda lågt.

"Tydligen" svarade jag henne.

Jag har aldrig varit den känslosamma typen men mina ögon sved och jag kände mig plötsligt ensam i några sekunder.

Miranda kom fram och kramade om mig.

"Säg inte någonting om dina ögon till killarna" sa hon så lågt att jag inte förstod hur jag kunde höra det egentligen men jag nickade sakta och Mirandas leende kom tillbaka. När jag tänkte efter så var Miranda en helt annan tjej när man väl kände henne, hon var så lätt att prata med.

"Då så ska jag väl presentera alla". Hon gick tände ljuset igen och gick sedan fram till tavlan vargarna och pekade på den bruna vargen med lila ögon.

"Det där är Christian. Han är typ den snällaste du kan hitta i världen och han är extremt bra på att spåra.

Sedan pekade hon på en lite mindre vargen med gula ögon och svartgrå päls.

"Det där är Luke. Ingen fattar hur han har kunnat få en svartgrå mörk varg när han är blond och ljus som människa. Han är ganska blyg men duktig på att slåss.

Hon kom till den vargen med ett ärr över ögat. "Och det där är..."

Samuel, svarade jag och tittade ner i marken.

"Det stämmer, hur visste du?" Frågade hon.

Jag kände honom när jag var yngre, min expojkvän Liam, det var hans bästis då."

"Juste Liam, han är en idiot, Samuel fick ärret över ögat när Liam skar honom med en kökskniv."

Jag tittade upp mot henne och såg henne i ögonen.

"Varför?" Frågade jag.

"Samuel berättade att han var en varg." Sa hon snabbt samtidigt som hon ryckte på axlarna.

"Sedan dess har Samuel inte sagt något mer om det. Han är vår bästa slagskämpe och den tuffaste här förutom Isak.

Jag kollade på den minsta vargen. Den lilla ljusa. Hans päls var guldglittrig med det gjorde honom inte mesigare än de andra.

Miranda följde min blick och skrattade när hon såg vad jag stirrade på.

Det är Aron, han kom med i flocken när han miste sina föräldrar. De mördades i ett tält ganska nära oss.

"Verkligen? Hur gammal är han?" Frågade jag nyfiket.

"Han är bara 14 år och den yngsta vargen som har levt i en flock."

"14? Och när gick han med?"

Miranda blev tyst en stund och jag sneglade på henne, det såg ut som hon tänkte.

"När han var elva" svarade hon tillslut.

"Hittade polisen mördaren?"

Miranda drog lite på munnen.

"Delar av honom ja" svarade hon"INGEN hotar någon i vår flock."

Det blev tyst ett tag men Miranda bröt tystnade när hon pekade på den svarta vargen

"Jag tror nog du vet vem det är sa hon och flinade mot mig"

Jag log. "Isak"

"Japp han är vår Alpha hane och det betyder ledare. Det var han som skapade flocken. Han är en bra ledare men saknar en Luna.

"Luna?" Frågade jag henne, "Vad är det."

"Alpha hona", svarade hon kort och snabbt.

Jag tittade tillbaka på bilden och fäste ögonen på den vita vargen.

"Om han nu är ledaren, varför är det jag som sitter på stenen och han står med de andra.

"Det vet jag inte men tavlorna visar verkligheten på olika sätt. Vi måste försöka ta reda på vad den försöker säga"

(Det var tredje delen. Jag vet att den kanske var lite tråkig men jag var tvungen att berätta lite om varje person och vad hennes ex hette. 22 läsare! Jag är skitglad! Trodde jag skulle få typ två eller tre läsare. Tack så jättemycket! Kommer uppdatera så fort jag kan. Älskar er! Chiao.)