Eye of the moon

Möte

Även fast alla var snälla och glada mot mig(utom kanske Samuel) så var jag ändå nervös. De var trots allt främlingar.

Det regnade ute idag och var ganska mörkt men varmt ute.

Killarna var ut och tränade.

Jag satt inne och stirrade på tavlan. Som Miranda sa innan så hade varje tavla en betydelse och jag ville veta vad min betydde.

Kanske att jag skulle göra något stort? eller att något hemskt kommer att drabba mig och för att klara mig måste jag bli beskyddad. Allt verkade fånigt men det kändes faktiskt inte så hemskt att vara varg. Men jag visste inte hur jag skiftade.

Till slut blev jag trött i huvudet och gick ner i köket. Ingen var där. Miranda hade gått ut och kontrollerat vårar terroritorum tydligen och jag hade exakt ingen aning om vad jag skulle göra. Imorgon skulle jag tillbaka till skolan med det kändes på något sätt fel.

Jag gick ut till killarna och ropade på Isak.

Han kom joggandes mot mig med ett fånigt leende.

"Hah?" Sa han

"Jag behöver hjälp", sa jag," jag vet inte hur man skiftar. Hur gör man?"

Isak log och resten av kvällen gick till att försöka lära mig vad de flesta vargar redan vet...

Det funkade inte.

Jag blev frustrerad och spände mig. Mina ögon blev till månar och jag vände mig snabbt och panikslaget bort från Isak.

"Vad är det? frågade han oroligt.

Jag svarade inte men plötsligt visste jag precis vad jag skulle göra för att skifta. Jag tog ett djupt andetag och spände mig.

Jag skiftade till en varg satte mig ner och ylade. Fåglarna som kvittrade blev snabbt tysta och killarna som skrek åt varandra och slogs slutade. Alla skiftade till vargar.

Mina ögon blev normala samtidigt som jag hörde ett annat ylande från norr. Jag visste inte hur jag kunde höra att det var Miranda men hon hade hittat något. Alla spetsade öronen och Isak gav sig ifrån sig ett skall som verkade betyda att vi skulle springa.

Jag var den långsammaste av alla och var snabbt längst bak. Till slut var de andra borta. Jag saktade in och stannade för att hämta andan.

Pustande satte jag mig ner och försökte se mig omkring för att hitta dom. Jag hade ingen aning om var jag var men jag var inte rädd. Det var fullmåne och den gav mig kraft där den lös i mörkret. Jag var för trött för att yla och vandrade istället omkring och försökte hitta tillbaka.

Plötsligt kastade sig en varg över mig och bet mig i nacken. Jag gav ifrån mig en blandning av ett skrik och ett gnyende.

Han överraskade mig men jag va snart uppe igen. Flera vargar anslöt honom och de morrade argt mot mig.

Jag visade tänderna men ylade sedan så högt jag kunde och vargarna framför mig blev tysta. Det lät vackert och snart hörde jag andra vargar stämma in. Jag hörde Isak och Miranda och snart hörde jag även de andra.

Så fort jag blev tyst så började vargarna morra igen.

Jag backade men visade dem att jag skulle slåss om jag var tvungen.

Mina ögon skiftade till månar och snabbt tillbaka igen men det verkade inte avskräcka dem. Den största vargen var brunsvart och tog några steg mot mig.

Han skulle precis hoppa på mig när Isak hoppade på honom i sin svarta varg. Miranda och Luke ställde sig framför mig morrandes mot de andra. Samuel hoppade rakt över mig och ställde sig bredvid Isak som hade rest sig och stod nu och morrade mot den andra vargflocken.

Christian var också där bredvid Isak och jag kände mig ännu argare än förut. Det blev slagsmål och alla de vargar som tog sig förbi var påväg mot mig. Jag hade inte lärt mig slåss än så jag visste inte vad jag skulle göra men Miranda och Luke försvarade mig. Det var många skadade men ingen dog när de andra gav sig och vi backade och gick hemåt.

Jag gick som vanligt sist i ledet men brydde mig inte så mycket. Jag kollade bak på den andra flocken och såg att en stor grå varg stirrade på mig med sina iskalla gula ögon.

Varför hade jag inte märkt dem? Varför stirrade alla på mig? Varför var det mig de ville döda? Varför.... Det var så mycket som snurrade i mitt huvud men jag visste att jag alltid var säker i flocken, även mot Samuel.

Det fanns vänskap och kärlek men ingen romantisk kärlek. Bara vänskapskärlek. Det märkte jag när vi var på väg hem. Tydligen så hade vi en tankelänk som vi kunde prata med varandra i.

Luke den blyga var inte alls blyg mot de andra, bara mig.

Vi skrattade åt de dåliga skämten Christian drog och gick sakta. Alltid på helspänn efter några andra. Plötsligt stannade Isak tvärt och vände huvudet mot en liten glänta. Vi andra stannade och blev tysta. Jag gick sakta upp till Isak och följde hans blick. Jag stelnade till när jag såg det...

(Det var kapitel 4. Hoppas att ni gillade det och jag ska fortsätta uppdatera. 41 läsare!!! Älskar er!!! Är även ledsen över att jag detta kapitlet var lite utspritt eller vad man ska säga. Hoppas att ni fortsätter läsa! Förresten om ni har några förslag om vad tavlan kan betyda så kommentera gärna det. Eller kommentera precis vad ni vill. Vill gärna ha feedback och nya idéer. Chiao!)