Eye of the moon

Ilska

Jag stod blickstilla. Han stirrade på mig och tog ett steg framåt. I nästan samma sekund smälldes fönstret upp och en grönskimrande rök vällde in. Aer kom ut ur röken och ställde sig bredbent och morrade mot den svarta skuggan.

Mali ryckte till och morrade den mörkaste ton jag någonsin hört.

Många gånger har jag varit rädd och detta var inte någon direkt riktig fruktan, men ändå var det någonting som kändes fel.

Inom honom tyckte jag se en sorts brungul varg som tittade sorgset på mig. Men det var bara för en sekund.

Jag försvann in i mina drömmar och glömde bort att det stod en stor svart blodtörstig varg framför mig.

Tänk om det var den där Solum. Är det meningen att jag ska rädda honom? Jag vet inte. Allting snurrade i mitt huvud och jag orkade verkligen inte bry mig.

Jag fylldes med en sån ilska att jag kände att jag brann inuti, jag fylldes med mod( eller dumhet).

"Okej vargkillen." Sa jag med ett argt leende och Malis blick vändes mot mig." Antingen sticker du, eller så dör du."

Jag har fått nog av denna killen.

Han svarade mig genom att morra ännu högre och sedan börja springa emot mig. Jag skiftade till min vita varg och kände elementen inom mig förenas. Först eld, sedan sommaren och ljuset, efter det vatten, sedan luft och till sist kände jag även den välkomnande känslan efter den kalla snön.

Jag skiftade mina ögon till månar och visade tänderna. Sedan sprang jag emot honom och hoppade på honom så hårt jag kunde att vi tillsammans flög ut genom fönstret. Som tur är så hade Aer öppnat det när han kom in så vi krossade inte det.

När vi landade på marken tumlade vi runt, men med hjälp av elementen så klarade jag mig ganska bra. Men ilskan inom mig bara växte och växte. Det verkade ta över min kropp, det var inte förrens han bet mitt ena ben som jag märkte att svarta ådror slingrade sig lik ormar runtom min kropp. Min päls började skifta färg till svart.

Då fick jag plötsligt en ny känsla. Jord och sand under fötterna. Det var en underbar känsla och jag kände åter igen styrkan att ta mig upp. Så jag ställde mig upp och morrade åt Mali som såg arg ut, men samtidigt förvånad. Varför var han förvånad?

Jag kunde inte tänka på det nu så istället hoppade jag på honom och fick ett fast grepp om hans hals. Sedan tryckte jag allt vad jag kunde. Svart sörja droppade ner från såret medan han gapade för att få luft. Jag tryckte hårdare och hans kropp började lösas upp till svart rök.

Efter en liten stund tappade jag greppet och han löstes upp helt och försvann. De olikfärgade dimmorna(eller snarare rök) kom ut från min kropp och blev till elementens vargar.

"Du har besegrat honom" sa Ignis.

Jag vände mig till honom och tittade förvånat på honom. Snövargen som var färdigt lik mig kom fram och ställde sig bredvid mig, de var alla mycket större än jag i vargform,även fast jag är onormalt stor.

"Det kan inte ha varit så enkelt" svarade jag Ignis efter en kort stund och tittade mig omkring efter faror.

"Jag håller med, det verkade vara för enkelt. Morten skulle velat ha en kamp på riktig liv eller död och inte bara skicka Mali för att dö" höll Nix med.

De andra vargarna var ganska tysta men till sist tog aqua till orda.

"Såg ni Solum?"

Alla nickade.

"Varför är han inte här nu? Vi besegrade ju Mali?" Frågade jag dem försiktigt. Rädd för att aqua skulle bli ännu ledsnare.

"Vi besegrade Mali men inte mördaren?"