Eye of the moon

Sanningen

(Här kommer andra delen. Hoppas ni gillar den)

Jag drog efter andan.

-är du en... en..., jag kunde inte förmå mig att säga ordet. Det fanns inget som kallades varulvar intalade jag mig själv, även Fast jag tror att jag var en själv. Dessutom visste jag inte vad han skulle tycka om mig om jag hade fel. Skulle han skratta?

Tystnade bröts ganska snabbt av killen vars namn nu var Isak.

-Jag är vad många kallar varulv, men jag föredrar att kalla mig för varg. Och som du kanske märkte igår så är du också en.

-Jag? Frågade jag honom nervöst, jag är ingen varg.

Jag har alltid varit bra på att ljuga men Isak verkade inte gå på det.

-Spela inte dum, jag såg dig igår. Jag berättar bara sanningen.

Jag stirrade mållöst på honom, min blick gled sedan till den vita vargen på tavlan.

Isak följde min blick och log när han såg tavlan.

-Visst är den vacker, sa han med ett leende på läpparna.

Jag nickade stumt.

-Är det... du vet... Dom, frågade jag honom, vargarna i skogen? Är det alla?

-Japp, det är alla, svarade han.

Jag blev förvånad av hur liten flocken var och beundrade varg efter varg.

Det fanns sju vargar på bilden. Den första var vanligt grå med lite svart och lite bruna nyanser. En annan hade den normala vargfärgen, men den hade även ett ärr rakt över ögat. En annan var brun med lila ögon och den fjärde var ganska ljust brun med lite gula nyanser och ett svart öra. Sedan var det såklart den vita. Hon såg ut som en Gud där hon satt. Hennes kristallblå ögon lyste i månskenet och hennes vita päls glittrade oskyldigt.

Jag fick veta att Miranda i min klass också ingick i denna flocken. Hennes varg var den femte och såg väldigt annorlunda ut. Den var rödbrun med vit svanstipp och vit bläs(snarare ett vitt streck från pannan till nosen) och hade ett vitt märke på ena tassen. Men jag kände igen henne på de gula ögonen.

Isak berättade inte vem den vita vargen var och jag blev väldigt nyfiken.

-Vem är den vita vargen? Frågade jag oskyldigt.

Det fick honom att skratta. Jag tänkte igenom frågan men jag kunde inte förstå vad som roligt.

-Känner du inte igen dig själv, sa han i sitt klingande skratt.

Jag tittade tillbaka på vargen och med ett så kunde jag se, det var ju mina kristallblå ögon.

-Men hur visste... Började jag men avbröts av att hans blick hittade min. Jag lyckades slita den ifrån honom men

hann aldrig prata klart.

Dörren öppnades och jag ryckte till. Miranda kom in och hälsade på Isak respektfullt och nickade sedan mot dörren. Isak gav mig ett sista leende innan han gick ut och stängde dörren.

-Det här är säkert jättekonstigt för dig, sa hon lågt.Jag svarade inte utan tittade ner på täcket och beundrade den rosa färgen.

-Som du kanske har förstått så är vi inte som alla andra.

-You dont say, svarade jag med irritation i rösten.

-Vi undrade om du skulle vilja gå med i flocken.

Jag tittade upp mot henne och märkte att hon hade något nytt i hennes blick. Hon hade en turkosblå magtröja och ett par korta ljusa byxor som så ganska slitna ut. Hennes hår var ner till axlarna och var den samma rödbruna färg som hennes vargs päls och hon hade det uppsatt i en tofs även fast luggen hängde ner.

-Vill ni att jag ska gå med i er flock, frågade jag och tvekade.

- Hade jag frågat annars, sa hon irriterat.

Jag höll upp händerna och visade att jag gav mig.

- jag undrade bara vad det skulle göra för skillnad med mitt liv om jag går med. Kommer jag ens kunna leva normalt?

-Ingen varg lever normalt om man skulle jämföra den med en människa. Men vissa har det lättare än andra.

Jag tittade på bilden på den vita vargen och sedan tillbaka på Miranda.

-Kommer du att hjälpa mig? Frågade jag henne.

Det fick henne att le.

-Klart jag kommer, svarade hon, det kommer du behöva!

Jag log mot henne och ställde mig sedan upp.

Till en början så var det lite vingligt men det gick över ganska snabbt. Sedan var det illamåendet och huvudverken, men Miranda sa att det är alltid så första gången man skiftar.

Hon hjälpte mig ut och vi gick ner för en trappa och in till ett kök där satt Isak och fyra killar andra som jag inte kände igen och pratade.

Det var då jag kom på att jag inte hade mina egna kläder.

Jag hade en vit tajt magtröja och ett par korta svarta shorts.

-Hur fick jag på mig kläderna? Viskade jag. Killarna tystnade och vände sig om. Isak flinade retsamt.

-Jag klädde dig, sa Miranda, och vi har superbra hörsel så det spelar ingen roll om du viskar för alla...

-Hör det ändå, sa en av killarna med mörkbrunt hår och ett brett flin, han hade även ett ärr över ögat. "Hon tog det ganska bra, jag trodde att hon skulle skrika och springa ut och leta efter sin handväska eller något. De andra killarna började skratta och Isak kunde inte hålla inne ett leende.

Jag höjde hotfullt ett ögonbryn mot honom vilket fick honom och alla andra att tystna.

Han påminde mig tyvärr om min senaste pojkvän, förutom ärret då.

Och ja jag säger senaste för som ni förmodligen förstår fanns det en anledning till att vi gjorde slut. Han var ett svin och började slå mig när jag var tretton. Jag hade inte sagt något till någon förrens ett år senare. Då berättade jag för Roxana som berättade för sin mamma som berättade för min mamma som berättade för min pappa som berättade för... Nu tappade jag bort mig men jag tror ni fattar. Iallafall, tillbaka till berättelsen.

-Nej men Gud, sa jag, mina föräldrar och klasskamrater är säkert jätteoroliga.

-Nejdå, sa en annan kille med rufsigt hår och lila ögon, ingen fara vi ringde dina föräldrar och dom sa att dom skulle ringa skolan.

Jag log tacksamt mot honom och han log tillbaka.

Isak gav honom en mördande blick när jag börjat prata med de andra. killen med lila ögon slutade le och höll upp händerna, precis som jag gjorde innan, för att visa att han gav sig.

(Tycker ni den är värd en chans? Kommer uppdatera den så fort jag kan. Vill fortfarande gärna ha idéer på vad som kan hända. Älskar er alla! Chiao)