Spring!

Turen men också sorgen

Annas Perspektiv

Jag väntade och väntade. Kom då Isak!

"Bestäm dig!" Fräste Lisa och kollade på Klara. Hur kunde dom? Min familj..hur kunde dom göra det här?

Jag fällde en tår för min familj.

"Ni har förstört mitt liv!" Skrek jag åt dom. "Ni krossade mitt hjärta!" Skrek jag och började frustrerat gå runt i cirklar samtidigt som jag grät. Lisa såg lite förvånad ut och lite ledsen.

Men Amanda bara hånlog.

"Om du bara hade gett och en chans!" Sa Amanda och peka på mig med kniven. "Det här behövde inte hända!" Sa hon och såg arg men också besviken ut.

Hur kunde dom DÖDA min familj!? Vi hade vart bästisar...

Mitt hjärta smälte lite när jag såg Isak smyga sig fram bakom dom. Jag kollade lite diskret mot hans håll och vände sen blicken mot Amanda.

"Vad kollar du på då?" Frågade Amanda och kolla bakåt. Nej!

"Jaså, vi har lite besök från en litet Romeo" sa Amanda och flina. Först såg Isak rädd ut innan han flina och sa det sista jag ville höra.

"Vad håller du på med Isak! Jag litade på dig!" Tårarna rann när han sa att han var på Lisas och Amandas sida. Han hade gått fram och kramade Amanda. Hon såg förvånad ut men sen så log hon.

"Ensam, sårad och en loser..." Sa Amanda och gjorde en grimars. Helt plötsligt släppte Lisa Klara och tog ner kniven från hennes hals. Klara sprang fram och krama mig. Hon hade tårar i ögonen och ett litet märke vid halsen.

"Vad håller du på med" sa Amanda och kollade förskräckt på Lisa.

"Jag insåg precis...att vi är förskräckliga människor" sa hon och börja gråta. Lisa sprang fram till mig.

Jag trodde hon skulle döda mig eller nått men hon krama mig. Jag puttade bort henne.

"Tror du att jag förlåter dig efter vad du gjort!?" Fräste jag åt henne. "Du har dödat min familj och kidnappat min bästa vän!" Jag nämnde inte Isak för att han var sjuk.

"Och hur kunde du Isak?! Jag litade på dig!" Skrek jag och kollade på honom. Mina tårar forsade ner.

Han mimade: jag älskar dig...

Hur kunde han det om han förråde mig. Sen gick Amanda och Isak iväg.

"Gå inte din fegis skrek jag" och tårarna forsade ner. Jag försökte springa mot dom men Lisa höll fast mig.

"Snälla! Jag hatar er! Stick från mitt liv!" Skrek jag åt dom.

"Jag är såå ledsen Anna..." Sa Lisa och började gråta. "Jag lovar att jag ångrar det..snälla förlåt mig..."

Ska jag förlåta henne? Eller vad ska jag göra? Jag var så glad att jag hade Klara.

"Hur är det" frågade jag henne.

"Jag mår...sämst" sa Klara.

Alla tre hade röd puffiga ögon och vi kramade om varann.

Just nu orkar jag inte vara arg på henne....

Jag såg Anna som såg helt förtvivlad ut. Jag låg gömd bakom ett par buskar. Hon ropade och ropade, men ingen svarade. Hon skrek och grät. Sorgen i hennes hjärta fick mig att bli ledsen.

Hon la sig ner...redo att dö...hon hade spruckna naglar och hon blödde på armar och ben. Hennes ansikte var smutsigt och kläderna var trasiga.

"Hej"