Spring!

Sophia

Annas Perspektiv

Jag orka inte mer...jag saknade mamma. Jag kunde lika gärna dö. Efter att Amanda och Isak hade gått iväg så tänkte jag inte ge mig. Jag hade sprungit efter dom in i en glänta i skogen men tappat bort dom. Jag hade sprungit ifrån Lisa och Klara bara för att ge hämnd på Isak och Amanda.

Men jag hade tappat bort dom. Så jag hade fortsatt att springa tills jag ramlade i en grop. Jag fick kämpa för att komma upp. Tillsist så kom jag upp ur den stora gropen och jag hade ingen aning om vart jag va.

"Hej"

Jag vände mig om och fick syn på Sophia. Det var en gammal barndoms vän jag har och har inte sätt henne på åratal.

"Vad i hela gör du här?" Frågade jag henne och vart både lättad och förvirrad när hon klev fram bakom ett par buskar.

"Jag rymde hemifrån efter att jag gjorde.." Sa hon och börja gråta. "Efter att jag gjorde ett grovt mord" jag stirrade på henne. Är hon en mördare?

Så många frågor. Allt hände på samma gång. Min familj dör tack vare mina bästisar och min pojkvän svek mig. Sen så kommer min barndoms vän fram och säger att hon har gjort ett mord.

"Vad pratar du om?" Sa jag och kollade på henne. Hon hade ljust hår och blåa ögon. Hennes kläder var trasiga och hon blödde i hela ansiktet.

"Jag blev tillsatt i ett gäng för att få pengar...och dom gjorde grova mord allihop. Men en dag så vart det för mycket. Dom sa att det var min tur nu" sa hon började gråta. "Vi blev fast av poliserna och jag vart bara vilse... Jag flydde! Men det värsta är att gänget har följt efter mig hit, jag är förföljd" Jag sprang fram och kramade henne. Trots allt så vet jag att hon var god.

Klaras Perspektiv

Anna hade inte kommit tillbaka och jag ville inte stanna här med Lisa. Hon förkänar inte att bli förlåten. Hon kunde ha dödat mig för typ 20 min sen.

"Snälla förlåt mig" kved hon. "Jag gör vad som helst" sa hon och kolla nu på mig allvarligt. "Jag kan säga vart vi har våran stuga. Där vi planerad alltihop" sa hon och kolla på mig med valpögon.

"Okej då. Visa mig vägen" sa jag och tog kniven hon hade slängt på marken förut för att vara säker på att inget skulle hända. Hon gick med mig åt det hållet som Isak och Amanda gick åt.

Hon svängde in i en skog och vi fick ta oss emellan grenar och stenar. Inte små stenar utan enorma.

Jag börja skymma ett hus, eller en stuga. Den var grön. Antagligen som ett kamouflars.

Jag tyckte jag såg Isak och Amanda i ett fönster. Han kysste henne. Ååå vilken shitstövel.

Sen hörde jag snyftningar en bit bort. Jag fick syn på Anna, men hon var inte själv hon var med någon annan. Jag sprang fram till Anna och krama henne.

"Vart tog du vägen jag vart jätte orolig!" Sa jag och kollade sedan på hon som stod brevid Anna och kollade på sina skor och rullade tummarna.

"Jag tappa bort mig" sa hon och kollade på mig.

"Kom" sa jag och tog tag i hennes arm för att gå tillbaka till Lisa. Hon följde villigt med, men inte den andra tjejern.

"Vem är du förresten" sa jag kollade på henne. Hon såg helt slut ut.

"Ömm, Sophia" sa hon och kliade sig i nacken.

Vi gick iväg till Lisa som bara stirrade på Sophia.

"Vem är det?" Sa hon lugnt.

"Bara en barndomskompis" svarade Anna enkelt.

Annas Perspektiv

Direkt när jag såg Sophia så började vi prata. Jag pratade om allt som hänt. Så hon vet att min familj är död och allt.

Vi närmade oss en stuga som Lisa berättade att det var deras lilla stuga eller hur man nu ska säga.

Jag såg Isak i fönstret.

Det stack som attans i hjärtat av att se honom med Amanda.

Vi gick runt huset.

"Du vet väl...att vi måste ta dig till polisen?" Frågade jag Lisa. Hon hade ändå gjort ett mord. Men Sophia då?

"Mm. Jag förkänar det" sa hon och svalde.

Jag kollade på Sophia som såg nervös ut. Hon hade gjort ett mord. Vad ska jag göra med henne?

"Jag ringer poliserna" sa Klara och fiska upp mobilen ur bakfickan. Lisa vart lite nervös. Hennes föräldrar kommer ju...ja, jag vet inte vad dom kommer göra med henne.

Hon var ändå bara 14 år.

Vi gick in genom dörren och gick bort mot Isak och Amanda.

När dom fick syn på oss så vart dom lite skrämda.

"Visa DU dom vägen hit!?" Sa Amanda och kollade surt på Lisa. Hon svarade inte. "Och vem är den andra tönten?" Sa hon nu till Sophia.

"Hon är min kompis!" Sa jag och gick fram till Amanda. "Till skillnad från andra som tydligen kan döda varandras familjer!" Sa jag och höjde kniven lite. Jag tänkte aldrig skada henne. Bara göra henne rädd.

"Och du Isak! Vad håller du på me!!" Fräste jag åt honom.

"Jag insåg att Amanda var lite tuffare och snyggare än dig bara" sa han och flina.

Poliserna kom. Dom gick rakt in genom dörren och satte handbojor på Lisa Amanda...och Sophia.

"Nej! Sluta!" Sa jag och började slita i bojorna som Sophia satt fast i. Hon såg livrädd ut.

"Snälla!" Sa jag och började gråta. Dom gick ut med dom och skulle antagligen ta fast dom där gubbarna som kidnappade Isak och Klara.

Vi bara stod där. Jag, Klara och Isak.

"Hur kunde du?" Sa jag och fällde en tår mot Isak. Han svarade inte. "Svara mig då!" Sa jag och kände hur vreden steg.

"Eh efter att Amanda är borta kanske du kan bli min igen" sa han och log flörtigt mot mig.

"Aldrig i livet!" Sa jag och puttade bort honom när han närmade sig.

"Kom vi går Klara" sa jag och tog tag i Klaras tröja. Var det över nu? Med Amanda och Lisa? Eller Amanda om man ska vara lite snäll mot Lisa.

"Gå du. Jag ska till kyrkogården" sa jag och gav Klara en hejdå kram.

Det var kallt och blåste. Det var ju morgon, kanske att klockan var 7 på morgonen eller nått.

Jag gick där med torkade tårar i hela ansiktet.

Hur kunde han?

Jag närmade mig kyrkogården. Det var ingen där. Bara döda lik flera meter under marken.

Jag gick fram till min familj grav. Dom hade en tsm, eller hur man nu säger.

"Hej." Sa jag och satte mig ner på knä.

"Jag saknar er. Jag behöver er. Era kramar och leenden. Jag kan inte bo ensam längre...jag ska bo hos en fosterfamilj. Jag ska börja bo där nästa vecka. Haha...det sista du sa till mig pappa, var att jag var en godisråtta. Och att du lovade att du alltid skulle finnas där" sa jag och ännu fler tårar kom.

"Jag är här. Det tänker jag alltid va" sa pappa som nu satt brevid mig.

"Jag har saknat dig pappa!" Sa jag och borrade in mitt ansikte i hans tröja. Han hade på sig kläderna då huset brann.

Han försvann.

"Hejdå" sa jag och stoppade händerna i fickorna och gick hemåt. Men långt kom jag inte innan jag hörde röster.

"Men hon bara försvann!" Sa en mansröst.

"Vad ska vi göra då!? Vi behöver henne. Hon är inte klar här" sa nån annan. Jag kolade runt hörnet och fick syn på ett par grabbar.

"Vi måste hitta henne. Vi måste hitta Sophia.