Bloody

Kapitel 15

Det var som allting stannade runt omkring mig då Alphans namn fick mig att känna en känsla jag inte känt sedan jag sett min egen bror dödas framför mig.

Hjälplöshet.

Mitt hjärta börjar hårt slå mot mitt bröst medan mina andetag börjar skaka. James märker direkt mina vidgade ögon och han drar mig snabbt intill sig.

"Adora, du behöver inte vara rädd. Jag lovar att han inte kommer komma åt dig, det ska jag se till. Var bara lugn, love." Hela han utstrålar en sådan värme och trygghet att det är svårt att kunna acceptera vem han är utanför dessa murar.

Jag gräver ner mina fingrar i hans tröja samtidigt som jag drar in hans doft genom näsborrarna. Hans hand hamnar i mitt hår vilket han drar fingrarna lugnande genom.

"Kom, vi behöver får dig säkerhet." Viskar han mjukt mot min hjässa. Jag ska precis protestera men hindrar mig själv. Aldrig i livet att jag tänker stängas in i säkerhet då jag klarar mig perfekt utan någons beskydd. Men vad skulle han tro om han såg mig döda en annan varulv? Jag vill inte att han ska misstänka mig för att vara Bloody.

Jag nickar motvilligt och tar tag om hans utsträckta hand.

Folk har samlats utanför Alphahuset. Barn gråter och familjer står varandra millimeters nära. James drar med mig genom den täta folkmassan och upp på den breda verandan.

"Ta er samman! Jag vill ha alla som har krigar erfarenhet därute! Nu!" Kvinnor och män omvandlas till deras vargar och börjar med en hög hastighet att springa ner emot den stora porten där stadens tusen vakter samlats.

James drar mig intill sig.
"Ifall min mate har den minsta skråma blir det ni som får betala." Mullrar hans Alpharöst. Två storvuxna män kommer upp på verandan bredvid James och mig.
"Dessa två vakter kommer vara med er nere i tunnlarna och skydda er i värsta fall." Folket runt oss nickar lydande och börjar gå i riktning mot den lilla skogen intill muren några hus bort.

James släpper mig och går in genom dörren bakom oss. Jag följer efter.

"Ska du ut och slåss?" Sväljer jag oroligt. Jag följer efter honom till en korridor jag inte upptäckt fanns innan. Väggarna har gamla tapeter som har gått av på vissa ställen och golvet är i en svart granit.

"Ja, adorable." Är allt han säger och jag slår armarna om mig själv.
Han öppnar en dörr med ett konstigt bronsfärgat handtag och går in genom dörröppningen.

"Måste du? Jag vill inte att du ska bli skada eller att något ska hända dig." Tillslut vänder han sig om, går fram till mig samtidigt som han slår sina armar om mig.

"Inget kommer att hända mig, adorable. Men jag behöver ha dig i säkerhet, för då kan jag helt och hållet fokusera på vad jag är där för." Döda.

Ordet ekar i mitt huvud på ett sådant sätt att huvudverk nästan börjar bildas.

Ta dig samman, Adora. Du låter som en patetisk liten oskyldig människa som aldrig har hört ordet död innan.

Jag nickar sakta och drar mig ut från hans omfamning då jag får syn på vad som finns inne i rummet.

En gigantiskt bur.

James kommer upp bakom mig och lägger en arm runt min midja.
"Vad är det här?" Säger jag och granskar kvinnan innanför gallret. Hennes orangea ögon tittar nyfiket på mig och sedan någon kort sekund på James.
"Detta, adorable, är anledningen till varför muren finns." Säger han och släpper mig för att gå fram till det bronsfärgade gallret.