Bloody

Kapitel 20

Det har gått en månad.

En månad sen jag sist såg James och de andra.
Mer än en månad sen jag såg min mask och nästan två månader sedan jag dödade en varulv.

Hoppet om att en dag kunna kolla genom det gallrade fönstret och få syn på Moonlight flockens bestar komma springande, var som bortblåst.

Det fanns inget hopp kvar. Allt var bara...mörkt.

Mörkt och deppigt.

Men varför skulle de bry sig? Jag är inte deras problem längre. Trots allt. Jag är en människa och en människa är ett hot.

Jag hade sett flockmedlemmarnas blickar i den långa mörka tunneln.

De har säkert redan listat ut att jag är Bloody och berättat för James.

Ingen bryr sig om mig ändå.

Jag var bara en känslokall mördare utan någon sympati.

En mördare som dödat sådana som dem. Någon som säkert dödat någon i deras släkt eller umgänge kanske...

-och jag ska tro att de bara ska komma och rädda mig som om jag skulle varit en del av deras flock.

Jag ville skratta.

Skratta åt mig själv.

Nej, jag ville gråta.

James sårade och besvikna blick dök upp i mitt huvud. Hur hans uttryck blev lika känslokallt och hårt som döden själv.

Jag flyger ner i madrassen igen med mitt ansikte ner i kudden. Mina ögon var röda efter kvällens och kvällen innans tårar.

Jag grät aldrig men ingenting var sig likt nu för tiden.

Allt bara krossades framför mig. Utan någon försiktighet eller sympati.

Allt var borta.

Min familj, James och skallet som innan hållit mina känslor borta från andras sluga åsyn.

Vad gör jag ens kvar i denna världen längre? Jag har ingen.

Ingen bryr sig om mig.

Jag är ingen.

Min familj, James, min bror...allting var borta.

~Flashback~
Min blick låg som fastklistrad på den unge mannen som just gått in i rummet.

"Anthony-"

"Sluta, Adora. Jag vill inte höra ditt argumenterade tjafs." Jag blev så tagen av hans ord att jag chockat drog bort blicken från min bror.

"Jag är inte här för att hjälpa din mate eller dig. Jag är på Gordons sida. Min Alphas sida. Jag kom endast ner här för att be dig att äta maten du faktiskt får." Jag vägrade att svara honom. Utan fortsatte att hålla fast min blick ner i det kalla betonggolvet.

En djup suck hörs från honom innan han tar några steg närmare den hårda sängen jag satt på.

"Adora, att svälta sig själv kommer inte leda till att vi släpper dig." Den växande ilskan inom mig fick mig att hårt knuta ihop mina nästan kraftlösa nävar.