Bloody

Kapitel 1

Plötsligt går strömmen.

Jag tittar frågande upp från boken, innan jag reser mig upp från det kalla golvet.

Att bo i en skog har aldrig varit en fördel, men att strömmen har gått har aldrig drabbat det här huset.

Jag stirrar förvirrat ut ur det lilla fönstret.
Även om det kraftigt börjat mörkna, så ser det varken regnigt eller särskilt blåsigt ut.

Jag fnyser för mig själv och ger den gamla lampan i taket en sur blick.
Jag börjar avsky det här huset mer, mer och då ska vi inte nämna skogen runt omkring.

Att flytta hit var ett stort misstag av min faster Hanna och hennes pojkvän, Anders. De ville slippa de höga ljuden från bilarna och istället vara nära naturen.

De snackar alltid om hur bortskämd jag är och att jag ska vara glad att jag inte är en av de där fattiga ungdomarna på New Yorks gator. Jag förstår att de vill att jag ska vara tacksam och så vidare, men har jag ingen röst alls? Jag förstår ifall de är mina gudföräldrar, och typ mina enda levande släktingar, men varför flyttar vi ut mitt i skogen när de nästan aldrig är hemma? Som exemplevis nu.

Jag tar upp boken från golvet och smäller ihop den innan jag försiktigt går fram till bokhyllan i det nästan helt kolsvarta rummet och ställer tillbaka boken i hyllan.

Jag ska precis vända mig om för att gå ut ur rummet då jag får en hand för munnen.

Jag drar häftigt efter andan då jag känner hur personens ena arm slingras runt min midja samtidigt som främlingen drar mig mot sig.
Varenda självförsvars attack flyger mig över huvudet och jag kan inget annat än att fokusera på hur behaglig de främmande gnistorna rör sig likt dun över min rygg, midja, haka och läppar.

"Shh.." Hör jag en djup mansröst viska intill mitt öra och får en rysning att gå genom min ryggrad. Hans röst är lika vacker som den vackraste klangen i en orkester.

"Shh.." Upprepar han. Sakta känner jag hur paniken stiger upp för halsen och utan att tänka mig för börjar jag att skrika.

Högt.

Hans grepp om min mun och haka hårdnar. Luften blir tyngre och tyngre tills allt plötsligt svartnar för ögonen.

٠♔٠

"Anthony!" Ropar jag skrattande efter honom och försöker att komma ikapp med mina små ben.

"Anthony, vänta på mig!" Min 3 år äldre bror vänder sig skrattande mot mig. Jag kommer andfått fram till honom.

"Du är sååå långsam, Adora! Du är alldeles för liten för att komma ikapp mig." Säger han stolt och tittar flinande ner på mig.
Jag drar överdramatiserat efter andan och lägger surt armarna i kors.

"Det är inte rättvist! Du är 8!" Tjurar jag surt fram och tittar med kisande ögon upp på honom.

"Det är visst rättvist. Jag kommer alltid att vara snabbare än dig." Han lägger bestämt armarna i kors som om det skulle vara självklart.

"Nä! För då kommer jag att säga till mamma och pappa!" Protesterar jag och han himlar dramatiskt med ögonen.

"Det är inte mamma och pappa som bestämmer det!" Jag tittar surt upp på honom som om han just förolämpat mamma och pappa.

"Joo! För då kommer de att bli jätte arga på dig och då kommer du att börja gråta!" Han skakar självsäkert på huvudet.
"Det skulle jag aldrig göra!" Jag ska precis protestera då han plötsligt börjar springa mot den mörka granskogen på andra sidan ängen.