Bloody

Kapitel 24

Fulieus stirrar tyst på mig innan han vänder sig bort från mig för att igen försvinna in bakom skåpets dörrar.

"Fulieus, är det verkligen ditt namn? Det låter så..."

"Så vaddå?" Hörs hans skrovliga röst från andra sidan rummet.

"Typ, främmande."

"Min mor döpte mig efter min far. De hade ett komplicerat förhållande." Ljudet av klinkande glas hörs och bara några sekunder senare stängs dörrarna till skåpet. Fulieus kommer fram med ett glasfat med en grönaktig sörja av något slag.

Äcklat frynar jag på näsan för att med min friska hand ta tag i den lilla träpallen bredvid mig. Träet under min handflata är strävt när jag tar mig upp på fötterna från det kalla trägolvet.

"Hur gammal är du ens?" De slitna gråblåa ögonen möter mina när han med en allt för enkel rörelse för att vara så gammal, sätter sig ner på den andra träpallen framför mig.

"Ett sekel." Chockat träffar mina ögonbryn taket, för att sedan med en misstänksam blick sakta skaka på huvudet åt skämtet. Ett sekel? Jo, tjohej.

"Du skojar va?"

"Nej." Hans röst är allt för allvarlig för att kunnas ta på skoj. Det axellånga kritvita håret hänger likt ett vattenfall nerför hans hjässa och ramar in de slitna gråblåa ögonen.

"Men hur har du-" Försöker jag, för att inte verka allt för dum ifall den gamle mannen på något sätt iallafall skulle skämta.

"Min mor var god vän med ärkehäxan. Jag fick min odödlighet av henne."

"Ärkehäxan? Finns det en ärkehäxa?"

"Ja, hon är den första häxan. Känner du inte till henne, barn?" Sakta skakar jag tyst på huvudet för att få en suck till svar från Fulieus.

"Ack, vad får dagens generationer för någon utbildning nuförtiden?" Istället för att svara på hans mumlande rycker jag lätt på axlarna.

"Saken är den att jag inte behöver din hjälp, men tack ändå. Det är verkligen schysst av dig att vilja hjälpa men-"

"Inte så fort där, flicka. Gordon gav mig tydliga order om att få den där handen läkt igen." Han kommer fram till mig för at ta ett stadigt grepp om min arm för att lyfta upp den blodiga handen.

"Aj aj, är du inte försiktig med dig själv?" Istället för att svara tittar jag förvirrat på den grumliga salvan på den lilla glasfatet i hans hand.

"Vad är det där?" I samma ögonblick lyfter den gröna sörjan från glaset och börjar...sväva mot min skadade hand och innan jag hinner reagera for den mot min hand. Jag hoppar till på pallen när den blöta känslan av salvan slår den uppskurna huden.

I nästa ögonblick ser jag hur såren i snabb takt börjar läka på ett onaturligt sätt för en människa.

"Oh, inget särskilt. Så, säg mig, Adora Gloria. Vad fick dig att hamna i klorna på Gordon?" Jag stirrar tyst på honom. Inte bara för att jag fortfarande är chockad på grund av den hastiga läkningsförmågan, utan för hur bitter hans röst blev från att ha varit helt neutral.