Bloody

Kapitel 14

Jag smäller igen dörren efter mig intill mitt och..James sovrum.

Min blick skannar rummet och de fördragna gardinerna för det stora fönstret.
Innan jag vet ordet av det, har jag dragit bort gardinerna och står och stirrar ut genom fönstret.

Jag ska hitta mördaren, även ifall det innebär att jag inte kommer kunna träffa James på flera dagar.

Solen står stekhet på himlen och James tjocktröja får mig att svagt börjar flåsa.

Jag har gått ut ur huset och står med blicken vilandes över den långa vägen som i slutet ska leda mig till den stora öppningen i muren runtomkring staden.

Istället för att vägen är asfaltera är det stenar i olika former i ett mönster, vilket får den att passa de små gulliga husen intill gatan.

Människorna-eller jag menar, bestarna-här har en viss stil på sina hus och trädgårdar.
När jag säger viss stil menar jag inte att det är fult. Det är faktiskt på något sätt gulligt och fascinerande att kolla på.

I städerna jag bott i har det alltid var mycket betong, asfalt, tegel. Medan allt här har någon uråldrig stil med snirkliga träfasader vid ingångarna vid husen och klätterväxter som klättrar på både hus och trä.

Min beundran av husen avbryts av att en tjej i min ålder börjar skrika.
Jag kollar mig hysteriskt runt omkring för att få syn på det hon skrikit åt, men får sedan se en annan tjej som också är i min ålder.

De springer lyckligt mot varandra och kraschar in i en stor-säkert hård också-kram.

"Omg! Jag har saknat dig så himla mycket! Hur var det?! Du måste berätta allt som hänt när vi kommer hem till mig!" Tjejen som pratat har långt lockigt hår i en guldbrun färg.

Hennes bästis-antar jag-har sitt smultronröda hår uppsatt i en hög hästsvans.

Dem går båda in mot en mindre gata till höger om dem. Ovanför den smala gatan finns det ett tak av klängväxter med små lila blommor hängandes nerifrån taket.

Tjejerna går i armkrok och skrattar som galningar då de går förbi en kille som också verkar vara i samma ålder som dem. Kompisar?

Ja, de hälsar samtidigt som de säger något. Vilket får killen också att skratta. Inte lika mycket som dem, men ändå.

Jag vänder motvilligt bort blicken från dem och fortsätter nerför den långa vägen i riktning mot den tjocka murens utgång.

Som vanligt står det bara en varg vid ingången, vilket är lite konstigt.
Behövs det bara en varg för att bekämpa en hel annan armé av varul-odjur?

Jag rycker lätt på axlarna innan jag drar den stora luvan på James tjocktröja över huvudet och gräver ner mina händer i de mjuka fickorna innan jag börjar gå mot utgången som de få personer runt mig.

Direkt känner jag hur deras blickar bränner på mig och mitt huvud sänks automatiskt mot marken.

"Ursäkta, miss?" Hörs en grov manlig röst bakom mig. Hans fotsteg ligger tätt bakom mig. Mitt hjärta dunkar hårt mot mitt bröst av rädsla för att någon ska dra ner luvan på mig.