Bloody

Kapitel 26

~Adoras Perspektiv~

Argt försökte jag stoppa mina hickningar som med mina tårar aldrig verkade vela sluta.

"Adora..." Försökte Fulieus med en stressad men en beklagande hand på min axel. "Kom igen, flicka, vi måste få ut dig härifrån." Skyndade han fram med svag röst. Jag vände storögt blicken mot honom. Tårarna i mina ögon vägrade sluta rinna samtidigt som hela jag nästintill höll på att bli galen av tanken på att lämna James här.

"Jag kan inte. Jag kan inte." Upprepade jag likt i en trans för mig själv för att sätta händerna framför mitt ansikte. "Jag kan inte. Jag kan inte lämna honom. Detta blir hans död. Min död." Sa jag med tjock röst för att möta trollkarlens bekymrande blick.

Hastigt tittade jag bort. Jag hatade den där typen av blickar. Jag hatade dem. Hela mitt liv hade jag fått den typen av blickar. Kunde folk inte hålla sig till sitt eget? Varför behövde jag alltid vara den personen som det var synd om? Jag var trött på det!

När jag var mindre var det allt jag kunde göra, att titta bort och undvika dem med blicken. Jag kunde aldrig väcka de döda eller stanna tiden. Mina gudföräldrar var mitt fel och det visste jag om. Hade jag varit hos dem den där kvällen hade deras död aldrig inträffat och jag hade fått reda på vilka som ville ha min familj död.

Denna gången var det dock annorlunda och inte som med Hanna och Anders.
Denna gången kunde saker göras och fastän situationen verkade omöjlig, var det inte för omöjligt.

Med en stillnande blick vände jag blicken mot trollkarlen. En trollkarl. Jag hade en trollkarl vid min sida.

En desperat trollkarl.

Med en lätt harkling för att försäkra sig om att min röst inte skulle spricka lät jag den nyfikna fråga smita från mina läppar.

"Hur pass mycket skada kan du orsaka i nuläget?"

"Skada? Flicka, vad menar du? Skada som i att skada folk?" Hans förbryllade blick verkade vara något av hans mest vanligaste uttryck.

"Exakt. Hur mycket tror du att du skulle kunna åstadkomma till det jag planerar-"

"Planerar? Du lovade din mate-"

"Nej jag lovade aldrig honom något om att lämna området, men jag lovade honom att jag skulle få ut honom på ett eller annat sätt." Han öppnade munnen för att återigen stänga den, liksom det han ville säga inte kunde uttalas.

"Ja-jag vet inte." Fick han tillslut fram och skannade med sitt bekymrade uttryck mina röda glansiga ögon.

"Testa."

"Daiva, jag är inte så säker på om jag kan." Hans röst darrade och hans blick vägrade möta min.

"Du är rädd." Konstaterade jag kyligt för honom för att se honom dra sig tillbaka några steg likt ett skyggt djur.

"Vad skulle din fru säga om hon skulle sett dig nu?" Bet jag bittert fram för att försöka få någon annan reaktion än rädsla från honom.

Fulieus frös till och lyfte iskallt blicken mot mig. Någonting inom mig ville dra sig undan och be om ursäkt, men trollkarlen behövde höra detta.