Bloody

Kapitel 21

~Adoras Perspektiv~
"Jag gör detta för oss." Med rynkad näsa sliter jag bort hans grepp om min arm.

"Oss? Det finns inget oss." Fräser jag och backar argt bort från Gordon.

"Älskling, du förstår inte. Det är pågrund av honom som det inte kunnat bli ett oss." Han löjliga svar får mig att fnysa.

För det första, kunnat? Gubben. Det där 'kunnat' har aldrig existerat.

Inte bryr jag mig om att svara honom, utan vänder endast ryggen till.

Jag hatar detta stället så himla mycket.

Jag hatar det med mitt liv.

Jag hatar hatar hatar det så mycket att det inte går att beskriva och den ända utvägen ut härifrån är att berätta för James att jag är Bloody.

James, min mate.

Min mate som säkerligen tror så gott om mig som det bara går. Han skulle hata mig. Hata mig så himla mycket.

"Jag vill göra dig lycklig. Ge dig allt du förtjänar. Allt du drömt om-"

"Frihet, tack." Fan, varför ska jag vara så jävla uppfostrad och säga tack? Han förtjänar inget tack. Direkt flammar hans ögon till av ilska från vad jag just sagt.

"Frihet!?" Upprepar han och tar ett hotfullt steg närmare mig.

"Frihet!?" Upprepar han igen med samma ilska. Jag stod kvar där jag stod med min blick envist blängande på trollkarlen framför mig. Aldrig i livet att jag skulle backa bort från hans hotfulla steg. Nog med att min kropp var svag. Jag vägrade visa mig svag för någon.

"Jag är den rätta för dig, Adora! Du ska få frihet när du väl inser det!" Han tar aggressivt tag om tyget på min tröja och drar mig farligt nära honom.

"Du är min." Väser han i mitt öra. Trots hans intensiva blick, flyttar jag min blick mot väggen bakom som jag med samma envishet håller stadigt.

"James kommer ruttna i helvetet tillsammans med alla hans nära och kära. Ingen ska lega på dina tankar mer än jag. Jag är ditt allt. Du är ingen annans än min." I dessa stunder gillar jag att se honom som en misslyckad orm vars tunga fått en enorm knut.

Att han sedan med denna enorma knut även har något fel på hans ögon råkat missta mig för en söt liten kanin. Fastän jag i verkliga fallet egentligen är en utsvulten björn vars favorit byte är ormar som slingrat sig för mycket.

Jag tyckte synd om honom... Det är ganska så sorgligt att han inte fattar det själv att ingen gör sig ovän med Bloody utan att få känna på den blodiga hämnden.

Han förväntade sig att jag kanske var, vadå? Svag, just?

Tanken fick mig att fnysa. Även fast jag inte ätit mat på en vecka var jag inte så svag. Bara mer...trött. Men tanken på att vilja ge upp...den tanken kunde ingen ta ifrån mig.

Och hur vågar han kalla mig sin? Jag lät inte ens James göra det och han är min mate.

"Titta på mig!" Jag slår bakhuvudet i väggen bakom av att han våldsamt föser upp mig mot väggen. Mitt synfält gungar till och allt tycks se suddigare ut för var sekund som går.

"Säg det!" Vrålar han av ilska mot mig och jag drar förvirrat ihop ögonbrynen för att försöka stabilisera min blick? Hans grepp om min tröja hårdnar av att han lyfter upp mig så mina tår inte längre når golvet under mig.