Utlands crushen

Kapitel 18

Jag var på väg att vika ihoplappen igen då jag såg något mer skrivet på lappen. Det var ett nummer, Luke's nummer. Jag inspekterade numret och förstod att det här inte allt var slutet. Jag kommer att få träffa han igen, min Luke.

*

"När skulle Linn komma och hämta oss?" frågade jag mamma.

Jag och mamma stod nu vid parkeringen och väntade på min moster Linn som skulle komma och hämta mig och min mamma.

"Hon skrev att hon skulle komma vid tre tiden så hon är väll snart här" svarade hon och kollade om Linn var i synhåll.

Jag nickade och satte mig på min resväska.

Efter ungefär fem minuter såg jag en grå Volvo komma körande mot entrén där vi stod. Det var Linn. Det ser jag direkt för hon har två svarta streck på motorhuven och om fortsätter över bilens tak.

Jag gillar den bilen. Jag gillar bilar som är sådär "häftiga", sånna där Fast and furious bilar. Jag gillar sånna bilars utseende och dom flesta bilars ljud när man gasar. Det jag tycker mest om är en bils högtalarljud, det ska vara bra bas.

Jag har alltid varit en sån där "kill-tjej", redan när jag var liten har jag tillexempel gillat bilar. Men det konstiga är att eftersom jag älskar häftiga bilder är min dröm bil en Mini Cooper... Jag vill ha en Mini Cooper eller en Mustang cabb.

Linn hoppade ut ur bilen med ett leende på läpparna. Hon gick mot oss lika glad som alltid när hon träffar oss.

"Hej! Hur har ni haft det?" frågar hon och kramar om oss en och en.

"Bra" svarar jag och mamma med leenden på våra läppar.

Linn är min enda moster. Hon är som min bästa vän, jag kan berätta allt för henne. Hon är en väldigt glad och omtyckt. Det är inte ofta man ser henne utan ett leende på läpparna och när hon är glad är alla glada. Dom ända gångerna jag har sett henne ledsen eller så är om jag har bekymmer eller nån annan i familjen. Hon är familjen Olssons glädjespridare som vi brukar säga.

"Här, jag tar dom" sa hon var på väg att ta våra väskor.

Hon tog min mamma's väska och stoppade in den i bakluckan medan jag tog min egen och la den där. Efter att ha lastat in allt i bilen satte vi oss i bilen, Linn bakom ratten, mamma bredvid och jag där bak. Jag satte på bluetoothen på min mobil och började spela musik från min mobil. Musiken fyllde hela bilen och mina öron. Medan en av mina favorit låtar 'Carry you home' spelades kollade jag ut genom fönstret och såg alla människor som yrde runt på stan, trängde sig före folk i dom stora "folkmassorna" på gator. Jag har aldrig fattat det men varför ska allt och alla vara så stressiga hela tiden nu mera. När jag är på Nordstan ibland vet man ju nästan inte vart man ska gå för det är så mycket folk, folk som stressar för att hinna med tåget, hinna till sina jobb, bara stressa. Man tycker ju att jag borde vara van storstan eftersom jag har bott i Göteborg sedan jag var fem år, men nej då.

Det dröjde inte länge innan Linn stannade utanför ett vitt, lagom stort hus.

"Framme" sa Linn och la i handbromsen.

Jag klev ur bilen och stängde bildörren bakom mig innan jag gick till backluckan för att plocka ur min resväska samt handbagage.

*

"Hej, hur är det?"

Jah kollade upp och såg Linn stå i dörröppningen.

Jag satt nu på mitt rum med min laptop i knät. Jag stängde igen den och la den bredvid mig på sängen.

"Bra" svarade jag.

Linn stängde dörren bakom sig och kom och satte sig på sängkanten med ett leende.

"Så hur har det varit?" frågade hon och kollade lite nyfiket på mig

"Det har väll varit okej" svarade jag och kände mig lite generad.

"Så det har inte hänt något speciellt?"

"Nej" sa jag så övertygande som jag kunde och skakade på huvudet.

"Nähej, inget speciellt säger du. Så det har inte varit, ja jag vet inte, nån kille inblandad i resan?" frågade hon.

"Linn, hur- vad har mamma sagt?" sa jag.

"Hon har berättat lite men jag vill veta allt av dig" svarade Linn och satte sig till rätta.

Jag gjorde det samma och började berätta allt som hänt, hur jag träffade Lukas och Liam, hur min och Luke's första kyss gick till, hur hon där Sanna bara dök upp från ingenstans och hur allt slutade vid flygplatsen.

"Oj..." var allt Linn sa.

Jag nickade instämmande.

"Där är ju mer drama än när vi har våra små släckt-träffar hemma hos din mormor och morfar på sommaren" sa Linn och vi båda brast ut i skratt.

Linn hade rätt, det var mycket drama, och mer kommer det säkert bli. Vem vet om jag och Luke kommer träffas igen, om inte kommer det bli som en evig väntan och om vi kommer...jah, vem vet hur våra reaktioner kommer bli då.