Utlands crushen

Kapitel 24

Tårarna började rinna ner en och en för min kind.

Jag vet att bilolyckor kan sluta väldigt illa men jag hade aldrig trott att det skulle hända nån jag älskar. Jag trodde aldrig att det skulle hända Linn.

Jag fattar inte varför jag inte grät tidigare. Jag var nog antagligen så chockad och trodde nog inte på att det var sant, men nu när jag har sett det med egna ögon och smält allt, så gråter jag nu. Jag gråter floder men det berör mig inte, jag bara inspekterar Linn noggrant.

*

Dagarna gick och Linn blev bara bättre och bättre vilket gjorde att jag också mådde bättre. Efter cirka fem dagar fick hon åka hem men måste fortfarande då och då åka till sjukhuset för att ta prover och sånt.

Jag och Luke låg i hans säng och kollade på film, Charlie St. Cloud heter den.

Charlie, som då spelas av Zac Efron, kom springandes in i skogen till ett litet ställe där han och hans lillebror tidigare hade bestämt att dom skulle träna baseboll innan dom två bröderna var med om en bilolycka och Charlies bror Sam dog. Charlie som lovade att hålla sitt löfte kommer till det stället varje dag vid en viss tid på kvällen och tränar baseboll med sin döde lillebror. Men just denna gång var han nära på att mista sin bror helt då han kom försent till träningen eftersom han var med en tjej och glömde bort tiden.

Jag blev helt rörd då Charlie ropade "Sam" och att han skulle stanna. Sam vände sig om och sa:

"Du är sen" med gråten i halsen.

Charlie förklarade att han inte rådde för det och Sam sa ännu en gång:

"Jag visste att du skulle komma sent. Jag kände...jag kände hur du glömde bort mig"

Tårarna trängde sig fram och jag snyftade.

"Gråter du?" frågade Luke och kollade ner på mig.

"Nej..." svarade jag och tråkade bort tårarna så diskret som det gick.

"Joho du, det gör du visst" sa Luke och log retsamt.

"Nej, kolla" sa jag och vände mig mot Luke.

Jag kollade honom i ögonen och han i mina. Luke la sin hand på min kind och granskade mitt ansikte. Han blickade från mina ögon till mina läppar och böjde sig sakta fram mot mig, våra läppar möttes och började röra sig i rytm. Jag satte mig gränsle över Luke, jag la mina händer bakom hans nacke och flätade in mina fingrar i hans hår medan han förde sina händer till mina höfter. Våran passionerade kyss blev allt mer intensiv och leende till hångel.

Luke's händer gled lite längre ner och greppade tag i min rumpa. Jag kände hur han flinade i kyssen vilket gjorde att jag inte häller kunde låta bli att göra det. Luke förde sin ena hand upp till min tröjkant. Han började dra upp min tröja lite men slutade snabbt när en dörr öppnades. Vi båda vände oss till Luke's dörr där en kvinna stod. Vi separerades ännu en gång av att nån kommer in och ställde oss bredvid varandra på golvet.

"Hej, stör jag?" frågade kvinnan med det mörka håret och samma bruna ögon som Luke.

Det måste vara Luke's mamma för dom är hemskt lika. Likadant mörkbrunt hår, likadana bruna ögon, likadana ansiktslinjer, likadana läppar samt näsa, det fanns bara några få skillnader på dem, Luke's mamma är en kvinna och såg en aning äldre ut, Luke är en...aa, kille och är yngre.

Bortsett från det är dom lika, sjukt lika.

Lule harklade sig och öppnade munnen.

"Nej, vi...vi bara...ehm" svarade han nervöst och generat.

"Okej, jag ville bara se om du var hemma" sa kvinnan.

"Okej, det är jag så...hej då" sa Luke.

Jag knuffade till honom lite på sidan och himlade med ögonen mot honom.

"Hej, jag är Nova, Luke's tjej" log jag och sträckte fram min hand till henne.

"Hej, kul att träffas. Jag heter Sonja och är Luke's mamma då" sa hon och besvarade leendet och handskakningen.

"Jag ska börja med maten så jag säger till när den är klar" log hon och var på väg ut från Luke's rum när Luke stannade henne.

"Vänta, mamma...?"

"Ja?"

"Vad blir det för mat?" frågade han som om det var världens viktigaste fråga just nu.

Sonja himlade med ögonen och svarade:

"Takos, Luke"

"Yes..." sa Luke för sig själv och gjorde som en liten "segerdans".

Både Sonja och jag himlade med ögonen och hon gick ut från rummet.

"Du är så töntig" sa jag och slog han löst på armen.

"Aj..." sa han som ett litet barn och gned sin arm där jag slog han.

Jag skakade på huvudet och skrattade år hans beteende.

"Och vad skrattar du åt då?" frågade han och kom mot mig.

"Dig" svarade jag.

"Aha, så du skrattar år mig? Är det det du säger?"

"Ja" svarade jag med ett leende.

"Nej nu du..!" sa Luke och lyfte upp mig så att jag hängde över hans axel.

Han släppte ner mig på sin säng och satte sig sedan gränsle över mig.

Jag skrattade och började skratta ännu mer när han började kittla mig. Jag vred och vände på mig men inget funkade, jag kom inte loss. Jag säkrade så att jag fick ont i magen. Lule satt helt chill på mig med ett flin på läpparna och såg ut art njuta av att kittla mig. Han vet att jag hatar det.

"Luke! Sluta!" ropade jag.

"Snälla!"

Han slutade inte. Han vet att jag hatar när man kittlar mig och kan att jag inte kan göra något åt det.

"Vad får jag för det?" frågade han men det där flinet kvar i fejan.

"Du...du...du får vad du vill!" svarade jag.

Om han inte slutar nu så kommer jag fan dö!

"Vad jag vill sa du ha?" flinade han och slutade kittla mig.

Äntligen!

Jag andades häftigt och försökte få tillbaka min andningsrytm.

"Ja...ja, vad...vad du vill" försäkrade jag.

Hans flin blev större.

"Maten är klar!" hörde vi nerifrån.

Luke slängde en blick mot dörren och sedan tillbaka till mig.

"Vi får ta det senare" sa han lite hemlighetsfullt med samma stora och retsamma flin.

Han klev av mig och ställde sig bredvid sängen med sin hand utsträckt mot mig. Jag tog tag i den och vi gick ner mot köket, han med sitt flin och jag med min frågade min.