Utlands crushen

Kapitel 33

Med min hand hopflätad med Luke's stod jag längst ute på den kalla, fuktiga klippan på cirka åtta meters höjd med blicken ner mot den djupa sjön.

"Du behöver ju inte hoppa har jag sagt" säger Luke bredvid mig medan han stryker sin tumme mot min handrygg.

Sant.

Jag behöver inte hoppa, ingen har tvingat mig till det på något sätt. Men här står jag på klippan och kollar åtta meter ner till det mörka, djupa vattnet när jag istället kan stå åtta meter ifrån kanten och kolla på den fina utsikten med den orange-rosa himlen och solen som går ner bakom träden.

Jag tänker såhär: detta är ju en upplevelse och om jag inte tar den här chansen att hoppa kanske jag kommer ångra mig efteråt. Vem vet?

Dessutom har Luke hoppat här i flera år tillbaka när han och Liam hittade det här stället och han är oskadd så jag behöver nog inte vara så rädd egentligen.

"Jag vill" säger jag och släpper blicken från vattnet och kollar på Luke istället.

"Säker?"

Jag nickar.

"Okej då. På tre?" säger Luke, nästan mer som en fråga.

Jag kollar ner i vattnet igen och hör hur Luke räknar.

"Ett..."

Jag tar ett djupt andetag och andas sedan ut igen.

"Två..."

Jag kramar hårdare om Luke's hand och gör mig beredd för att hoppa.

"Tre" hör jag och kastar mig ut för klippan med Luke vid min sida.

Min kropp slår i mot vattenytan med ett plask.

Jag simmar med stora simtag mot ytan och väl där tar jag ett djupt andetag. Efter mig kom Luke med ett leende på läpparna.

"Det där var väll kul?"

Han drar sin ena hand genom sitt blöta, mörka hår.

Om jag ska vara helt ärlig så var det faktiskt ganska kul, men jag har ingen lust att hoppa från klippan på 14 meter.

*

Vi fortsatte hoppa från klipporna och stod nu och tråkade oss för att snart bege oss hem igen.

"Det här är inte sista gången vi åker hit iallafall" säger Luke och sätter sig på filten som låg sen tidigare på marken.

Jag la min blåa handduk över axlarna och satte mig bredvid honom.

Jag insisterade. Det här var kul. Känslan efter att ha hoppat var som när man var liten och fick sin favorit leksak i present. Eller nått sånt.

Luke la sin arm runt mina axlar. Mitt huvud villade mot hans axel.

"Jag har en idé" började Luke.

"Vi kan väll sova här?" fortsatte han med en gnutta hopp i ögonen om att jag skulle säga ja till idéen.

Jag kollade konstigt på honom.

"Här? I skogen? På en klippa?"

Lule skakade ivrigt på huvudet. Lite komiskt var det nästan.

"Luke, jag-"

"Snälla" avbröt han mig.

"Okej då" suckade jag.

"Yey!" sa Luke glatt och drog ut på 'e't.

"Du låter ju mer som en tjej än vad jag gör" sa jag och som respons fick jag en grimas.

Vi flyttade oss en liten bit från klippan och la oss ner på filten med en filt över oss.

Med våra blickar uppe mot den mörkblåa himlen satt vi och pratade och skrattade om allt.

Jag kan verkligen berätta om allt för Luke, precis allt, utan att jag ska bli dömd av honom. Han är som min bästa killkompis, jag kan berätta vad som helst och är det nått så är han alltid där för mig.

Jag berättade om min första dag i skolan i lågstadiet när jag sparkade en kille i magen. Men han förstenade det! Då iallafall..

Jag hade mitt hår uppsatt den dag och han drog i mitt hår gång på gång under lektionen då han satt bakom mig och efter lektionen. Så jag fick nog och blev arg på honom och sparkade honom i magen. Sen dess har han inte rört varken mitt hår eller ens mig överhuvdtaget.

Jag och Luke - vi pratar som bästa vänner med beter oss som ett par.

~•~•~

Först vill jag bara be om ursäkt för att jag inte har lagt upp nått på länge. Har inte direkt nån ursäkt, har bara inte haft lust att skriva osv. Men jag tyckte att det har gått för lång tid och att jag snart måste lägga upp ett nytt kapitel så jag la upp detta, korta och tråkiga kapitel. Jag blev missnöjd med det men jag hoppas att du ni som läser tycker det är bra! Kram!