Jagad

Skugga

Lerig, lerigare, lerigast.

Om skogen är lerig, då är ängen lerigare, och stigen hem lerigast.

Särskilt klockan fem på morgonen.

När det börjat smådugga.

Jag, med puman i släptåg, slafsar längs den extremt leriga stigen, med destinationen hem.

Derek gav mig order att få henne att skifta, med hjälp utav mina kläder. Själv skulle han, Anton och Erik städa upp efter oss, det vill säga släpa avtuppade hundar till bättre platser. Så som utanför revirgränsen.

Jag har inte sagt till henne att vi ska skifta... Men jag hoppas hon förstår att det är nödvändigt, och att vi inte kommer skada henne.

Vi närmar oss huset långsamt, medan solen sakta stiger på himlen.

Swoch!

Jag hoppar till när en svart liten skugga springer förbi oss. Den kom från huset.

Puman verkar bli vettskrämd, eftersom hon hoppar högt och tar några snabba steg närmre mig.

Plötsligt svischar skuggan förbi på andra sidan av oss, och ger ifrån sig ett glatt skall.

Vänta lite...

Jag låter min puls som plötsligt gick upp, gå ner och jag skäller glatt tillbaka.

Då stannar skuggan framför oss, och Shelby viftar glatt på svansen. Hon är inte den att vara rädd för främlingar.

I ögonvrån ser jag hur katten slappnar av. Hennes huvud sjunker, lika så hennes skuldror.

Det känns konstigt att inte kalla henne vid ett namn. Det vore som om hon var ett djur, och inte en ända del människa. Fast, det vet jag att hon är.

Eller, det är inte bevisat, men hennes minnen tyder på det.

Shelby skäller igen, vilket får mig att komma ur mina tankar.

Varför är hon här egentligen?

Klockan är ju bara fem, mamma kan inte ha varit uppe och släppt ut henne?

Om inte...?

Vad är klockan egentligen?

Jag skakar på huvudet för att samla tankarna, och börjar smyga framåt, ytterst långsamt och tyst.

Om mamma är uppe, är det sista jag vill att hon upptäcker oss.

För att säkerställa om mamma är vaken eller inte, så jag tar en snabb titt i Shelbys sinne.

Jo, där är ett minne av mamma!

Fast, om mamma är uppe, måste det ju betyda att klockan är över halv sju?

Så fort kan inte tiden gått!

Någon är glad över att det är lördag.

Jag kan faktiskt erkänna, att om jag hade bott i flockhuset hade jag inte behövt brytt mig om någon såg mig. Fast, jag bor med mamma och ärligt talat? Jag tror inte hon skulle klara om jag flyttade.

Inte just nu.

Inte efter hur hon reagerade på att jag hade pojkvän.

Det, vill jag inte återuppleva.

Okej, tillbaka till planen.

Jag måste veta var mamma befinner sig, för att kunna ta mig, eller oss, till skjulet för att över huvud taget kunna skifta.

Eller, jag kan smyga till skjulet, skifta, låtsas gå ut med Shellby och då ge katten lite kläder så att hon också kan skifta.

Och sen?

Sa Derek något om att träffas på ängen?

Han gjorde inte det va?

Vi får helt enkelt se hur det blir efter hon har skiftat!

Okej, dags för steg ett.

På extremt lätta tassar smyger jag fram emot huset. När jag kommer närmre, börjar jag krypa. I ögonvrån ser jag hur puman och Shelby gör likadant. Bra.

Med hökblick börjar jag leta efter mamma i fönstren. Hon finns inte att se.

Utmärkt, då sitter hon i köket, med fönstren mot gatan.

På millisekunder tar jag mig in i kattens sinne.

"Stanna här, jag ska bara skifta och hämta kläder till dig."

Jag känner hur hennes kropp spänns, troligen av tanken på att skifta, men jag bryter snabbt kontakten och fokuserar på att smyga in i skjulet.

Nu kör vi.

Jag rusar mot skjulets öppna dörr och medan min kropp glider igenom dörrkarmen, skiftar jag.

Fartvinden får dörren att gå igen med en smäll.

Hoppas inte mamma hörde det där...

På så kort tid som möjligt tar jag på mig min pyjamas, eftersom jag vill vara påklädd om mamma skulle få för sig att undersöka den mystiska smällen i trädgården.

När jag bytt om tar jag ett djupt andetag, och lämnar skjulet.

Nu ska jag bara få ut kläder till puman utan att mamma blir misstänksam.