Jagad

Försvar

Jag orkar inte bry mig om att jag kan bli skadad. Att jag blir uttsatt.

För jag gör det jag kan göra. Det jag alltid gjort.

Jag ställer mig i mitten av allt, av alla stidande kroppar, av alla arga skällanden och gnyende och börjar smått att ta kontakt med de tjugo närmaste, bara för att få dem att svimma.

Jag är lite sen, efterom jag känner en tass skapa ett otäckt rivsår längs min högra sida, innan hunden tuppar av.

Sen tar jag nästa tjugo, och nästa.

Efter ytterligare fyrtio avsvimmade varulvar, verker de förstå att det är jag som får motståndarna att svimma, eftersom de börjar att försöka ge sig på mig.

Fem stycken kommer lite för nära, men jag håller på att tuppa av andra varulvar, och hinner inte byta sinnen, eftersom vargarna i andra änden inte svimmat än.

När jag starkt överväger att avbryta och ta itur med dem, kommer en stort, svart virrvarr av päls och räddar dagen. Det ända jag uppfattar mellan gardinen av blod jag glömt skaka bort, är ett par blodröda ögon glimta till.

Jag återupptar mitt självpåtagna uppdrag att ta ut varulvar, vilket börjar bli kanske otrevligt.

Varje gång jag attackerar, försvinner tjugo vargar, och deras kroppar faller till marken runt omkring mig. Så runt mig ligger det VÄLDIGT många avsvimmade kroppar, men det kommer alltid fler, som trampar ner de kroppar, som tekniskt sett fortfarande är levande.

Men troligen överlever de inte om deras flock och fiende trampar på dem.

Jag tror att jag står där i flera minuter och bara får varulvar att svimma och förbli i något komaliknande stadium. Fler och fler.

Det får mig att känna mig melankolisk, tom. Likt vädret, som mulnat på och skapat ett molntäcke över hela himlen.

När jag tuppat av ytterligare tjugo stycken, och ska börja på en till omgång, märker jag att det är tomt.

Jag kommer på mig själv med att jag har slutit ögonen, coh jag öppnar dem, bara för att inse att hela ängen är full med vargar. Avsvimmade vargar. De små bitar av mark jag kan skymta, är färgade röda av blod och är alldeles leriga och upptrampade.

En dimma har lagt sig över ängen och de vilande kropparna, och jag vet att vi har vunnit, även om jag inte kan se någon. Men även om jag vet att vi vunnit, känner jag mig inte glad. Jag är inte lycklig. Bara rädd.

Rädd för hur mäktig jag är, och hur stor skada jag gjort. Jag har inte dödat dem, men jag har satt ett avtryck på dem, där jag är boven.

Där, i mitten av alla kroppar och inbäddad i diman står jag, men total seger, och undrar varför.

Jag känna hur såren på huvudet och sidan har stelnat blod på dem, men jag undviker att vända mig om och se själv. Jag har aldrig varit bra med blod.

Plötsligt visar sig en svart skugga framför mig.

På doftern och sättet han står så vet jag exakt vem det är, och det är därför jag utan tvekan låter honom omfamna mig.

"Det gick." mumlar Derek, med nosen i min nackes päls.

Jag svarar inte. Jag står bara där tyst och låter mig bli kramad.

"Var är Ylva?" frågar jag.

"Med Anton. Hon är helt okej."

Med det står jag bara där, och en känsla börjar komma till mig.

Stolthet.

Jag är stolt över att jag försvarat inte bara reviret, utan också Ylva. Det betyder att jag försvarat flocken. Jag har använt min gåva till bra ändamål.

"Var är flocken?" undrar jag. Jag hör dem inte, och genom dimman kan jag inte se dem.

"De tar hand om våra sårade, och jagar ut de sista vargarna. De ska snart börja forsla ut vargarna här."

Då slår en annan tanke mig.

"Fick du tag på Alphan, eller han som ringde?"

Derek blir tyst en stund, och jag kan höra några avlägsna skall av triumf.

"Nej, men några mysterium måste förbli olösta. Annars finns det ju inga kvar till senare. Vi behöver ändå inte veta, vi har segrat, vi har jagad bort dem."

Jag nickar och förstår vad han menar. Jag behöver inte veta vem han är, eller var, så jag vet inte.

Jag tror att det är först nu som Derek får syn på såret längs min högra sida, för han rycker till och gnyr ynkligt.

"Du borde låta Mikaela ta en titt på dig, du kan inte skifta om du blöder."

Jag suckar men nickar, och Derek backar ut från vår varulvskram, bara för att gå precis bredvid mig och slänga ängsliga blickar på mig när vi börjar gå i riktning av flockhuset. Eller, den rikning jag tror att flockhuset ligger i.

Det gör ont i varje steg, eftersom adrenalinet runnit ur mig, och bara lämnat mig med smärtan.

Fast, det är en stolt smärta. Och det är värt det.

För jag har försvarat sånt jag älskar, det jag står för.

Och då får det göra ont.