Jagad

Spårad

''Hej'' säger jag så mjukt jag kan, rakt ut i luften, eftersom jag inte vill skrämma henne mer är nödvändigt.

De stora, puma liknande kattdjuret, fortsätter att skaka.

I hennes sinne återupplever hon ett minne, som jag också tar del av.

Det är minnet av att hon springer runt i en skog på natten, vetandes att hon är förföljd, spårad och jagad.

Hon verkar inte veta vem, eller vad, som jagar henne, men hon är vettskrämd.

Känslan smittar av sig, och en liten ragg reser sig på min rygg.

Frågan är bara, vad ska jag göra med henne?

Vad ska jag göra med den skakande förvuxna katten, klockan fyra på morgonen?

Jag kan inte ta med henne hem, jag vet ju faktiskt inte ens om hon kan skifta. Jag kan inte heller ta henne till Derek och flockhuset, det skulle han inte uppskatta.

Ja, det finns ett flockhus. Men jag bor inte där. Jag vill inte göra mamma misstänktsam eller liknande, så jag bor kvar med henne. Dessutom mår hon inte så bra.

Okej, jag får börja någon stans i min mini utredning såhär på morgonkvisten.

Första frågan, kan hon skifta?

Jag bläddrar bland hennes minnen, och till min förvåning finns det minnen av skolor, men inga vänner. Det finns inga minnen av föräldrar, men av andra vuxna personer.

En avgörande ledtråd är att hennes synfältsvinkel. Hon står öga mot öga med människorna, och inte på marken eller liknande. En annan ledtråd är personernas ansiktsuttryck. De är inte fyllda med rädsla, som de kanske skulle vara om det stod en puma framför dem.

Med detta i åtanke fastslår jag att hon kan skifta.

Nästa fråga, var ska jag ta henne?

Jag kan inte lämna henne här! Eller?

BRAK!

Mitt huvud knycker omedvetet upp mot ljudet. Eftersom jag inte brutit länken med katten, känner jag hur hennes puls går upp.

Jag blir tvungen att kapa länken med henne, för att istället söka efter det som orsakade ljudet.

Korrektion, dem som orsakade ljudet.

Några träd längre bort, inne på det angränsande reviret, strosar det några varulvar, det kan jag känna på storleken. De verkar inte veta att vi är här eller försöka smyga på oss, men alla uppskattningsvis sju stycken, han nosen i backen.

Och spårar något.

Och spårar en puma.

Långsamt, steg för steg, strosar det närmre. Dem verkar ha tappat spåret, men det är bara en tidsfråga innan de stöter på det igen. Och då stöter på oss.

Aj då.

Vi måste här ifrån. Typ, nu.

Katten svarade inte när jag pratade med henne, så jag får faktiskt lov att skrämma livet ur henne när jag återupptar länken.

"Vi måste här ifrån. NU!" väser jag.

Som väntat rycker hon till, men samlar sig förvånansvärt snabbt. Intressant...

Hon svarar inte, utan ställer sig bara upp, så tyst som möjligt.

Jag slänger en blick över axel, bara för att mötas av att vargarna kommit närmre. Vi måste skynda.

Med puman i svansen, smyger vi iväg. Bara vi kommer tillräckligt långt in i reviret så kommer hon att vara säker.

Och, det ända stället som ligger i mitten?

Ängen.